Poesi,dikt,naturlyrik,tidlös litteratur,musik,film,TV,filosofi,översättningar

***** Kolla gärna länkarna till e-böcker; vid poeter.se finns det mesta sparat av översättningar o lyrik *****

* * * SLÄKTEKTIVEN * * *
(The Ancestor Detector)
Hjälper gärna till att leta familj/ort/namn då jag har tillgång till arkivdigitals kyrkböcker och andra källor vars skrift jag är van att tyda och finner det snabbt (men för längre undersökningar och/eller översättningar tar jag en symbolisk minimumsumma på 500-1500) kontakta mig gärna på "Släktektivbyrån" via mail lordparzifal@gmail.com
se även poeter.se/LordParzifal för översättningar och naturlyrik mm


The Rainforest Site

Gästrike Katthem

~*~ LordParzifal Est.1998 | 10 Years Online Anniversary ~*~

LordParzifal's Wicked Gestures and Avatars @ Excite.com Est.1998
LordParzifal's Woodland Journal Est.2008



torsdag 18 augusti 2011

Nyöversättning av Aulularia [Guldkrukan] av Plautus: Akt III


nyöversättning 2011; i tidigare svenskversioner kallad Grytan Bilden: Guldkrukan i en gammal väggmosaik

http://sv.wikipedia.org/wiki/Plautus
http://en.wikipedia.org/wiki/Titus_Maccius_Plautus

Aulularia [Guldkrukan]: AKT III (T.M. Plautus)

***

Akt III

In träder Congrio och hans åtfölje uttumlande från Euclios Hus, dörren slår igen bakom dem.

Congrio (i burlesk panik)

Hej-j-j! Medborgare, invånare, ortsbor, grannar, främlingar, alla och envar--giv mig plats att fly! Öppna upp! Rensa gatorna! (stannar en bit bort från huset) Detta är första gången som jag någonsin har kommit för att laga mat åt Backantinnor uti en Backantinnas lya. Åh kära nån, en sådan hemsk nedklubbning jag och mina adepter där fick! Jag är ett enda stort värkande! Jag är död och begraven! Såsom den gamle kufen tog mig för en gymnastiksal! (Euclios dörr öppnas och han visar sig, med knölpåk i hand) Åh-aj-aj! Gode gud var barmhärtig! Det är ute med mig! Han öppnar till lyan: han står vid dörren: han är efter mig! Jag vet vad jag skall göra: (drar sig undan) han har lärt mig min läxa, det har husbonn. Jag har då aldrig i hela mitt liv sett ett ställe där de varit mer frikostig med sitt trä: (gnidande sina axlar) ja, när han drev ut oss hela högen lät han oss få stora bitar av det, allt vi kunde vacklande bära.


Scen 2


Euclio (går ut på gatan)

Kom tillbaka. Vart är det du flyr till nu? Stoppa honom, stoppa honom!

Congrio

Vad skriker du för, dumbom?

Euclio

För att jag skall rapportera ditt namn till närmaste polis i denna stund.

Congrio

Varför då?

Euclio

Ja men, du bär ju kniv.

Congrio

Och det skall en kock också göra.

Euclio

Och att du hotade mig då?

Congrio

Det är synd och skam att jag inte körde den igenom dig, tycker jag.

Euclio

Det finns ingen mer otyglad bov än du på hela den här planetens yta, eller någon som jag gladeligen skulle göra allt för att straffa mer, heller.

Congrio

Herregud! Det är nog så tydligt, även om du inte hade sagt det: faktum talar för sig själv. Jag haver klubbats tills jag är lösare än en nöjesdansare. Vad menade du nu med att bära hand på mig, du din tiggare?

Euclio

Vad för slag? Du vågar att fråga mig? Gjorde jag min plikt mot dig effektlöst--är det så? (lyfter knölpåken)

Congrio (backar undan)

Välan: men för tusan. Du skall det dyrt få betala, annars är jag en träskalle.

Euclio

Hm! Jag vet inget om framtiden för din skalle, men (skrockar och knackar lätt med sin knölpåk) den måste vara öm som trä nu. (våldsamt) Hör nu här, vad djävulen gjorde du i mitt hus utan mitt tillstånd medans jag var borta? Det är vad jag vill veta.

Congrio

Nå då så, håll tyst. Vi kom för att laga mat till bröllopet, det är allt.

Euclio

Och hur angår det då er, för tusan hakar, huruvida jag äter min mat tillagad eller äter den rå--om ni då inte är min förmyndare?

Congrio

Tänker du låta oss tillaga middagen här eller inte? Det är vad jag vill veta.

Euclio

Jo, och jag vill veta om mina saker här hemma är säkra?

Congrio

Allt jag hoppas är att jag säkert kommer undan med mina egna saker som jag medförde dit. Det räcker för mig: bekymra du dig inte för om jag suktar efter något som du äger.

Euclio (klentroget)

Jag vet. Du behöver inte säga mer. Jag förstår allt.

Congrio

Varför låter du då oss inte laga till middagen här nu? Vad har vi gjort? Vad har vi sagt som du ogillade?

Euclio

Just en fin fråga, din bovaktiga kanalje, då du skapar en allmän landsväg uti alla vinklar och vrår i mitt hus! Om du hade blivit vid ugnen där dina intressen ligger, så skulle du nu inte bära en kluven skalle: det är rätt åt dig. (med ansträngd fattning) Vidare nu, enbart för att bekanta dig med min åsikt i detta ärendet,--kommer du närmare denna dörr utan min tillåtelse, så skall jag göra om dig till den mest ömkliga varelsen uti Guds värld. Nu vet du min åsikt. (går in i huset)

Congrio (ropande efter honom)

Vart skall du gå nu? Kom tillbaka! Så hjälpe mig alla Tjuvars heliga Moder, men jag skall snart göra det hett åt dig, som jag skall riva upp ditt rykte framför detta huset här, om du inte ger tillbaka mina tallrikar! (då Euclio stänger dörren) Vadan nu? Åh, helvetes! Det var då en oturlig dag då jag kom hit! Två shilling för jobbet, och nu kommer det att krävas mer än så att betala läkarens räkning.


Scen 3

In träder åter Euclio från huset med ett föremål under sin kappa

Euclio (åsido)

Vid alla himlar, vartän jag kommer så kommer denna med (kikar under kappan) också: jag lämnar den inte där för att löpa en sådan risk, aldrig någonsin. (till Congrio och de andra) Nåväl, kom nu då, in med er, kockar, musikflickor, allihopa! (till Congrio) Fortsätt nu, tag med dina hantlangare in om du vill, hela legohjonshjorden med'om. Laga på, arbeta på, jäkta omkring utav hjärtans lust nu.

Congrio

En passande tid för det, efter att du har klubbat ned mig tills mitt huvud är fullt utav sprickor!

Euclio

In med er. Ni anlitades för att sätta upp en middag här, inte en deklamering.

Congrio

Jag säger då det, gamle gosse, jag skall komma till dig med räkningen för det där angreppet, det skall jag då vid Gud. Jag anlitades för en tid sedan för att laga mat, inte för att bultas på.

Euclio

Nå, gå till det juridiska med det. Besvära inte mig. Iväg med er: laga middagen, eller så ger ni er för djävulen av härifrån.

Congrio

Gå du bara--(milt, då han skjuter sig in förbi honom) åt ena sidan, du.

(Congrio och hans åtfölje går in i huset)


Scen 4


Euclio (tittar efter dem)

Han har försvunnit. Min skapare, min skapare! Det är en hemsk chansning som en fattig man tager då han börjar att ha förehavanden eller affärer för sig med en förmögen man. Här är nu Megadorus, som försöker att upphinna mig-åh, kära nån, kära nån!-på allehanda sätt. Sänder kockar över hit till mig föregivande att det är utav aktning till mig! Har sänt'om att stjäla det här (tittar under kappan) ifrån en fattig gammal man--det var varför han sände dom! Och sedan självfallet den gödselstacken till morkulla som jag har därinne, som brukade tillhöra den gamla frun, som bara måste komma centimetrar ifrån att ruinera mig, börjar att skrapa och klösa runt om där den här (tittar under kappan) var gömd. Nog sagt. Det gjorde mig bara så uppjagad att jag tog en klubba och tillintetgjorde den där kocken, den tjuven, den klåfingriga tjuven på bar gärning! Vid alla himlar, jag tror nog att kockarna har erbjudit denna morkulla en belöning för att visa dem vart den här (tittar under kappan) befann sig. Jag tog handtaget (tittar under kappan) ur deras händer! (ser nedåt gatan) Åh, men där går ju svärsonen Megadorus stoltserande tillbaka ifrån forumet. Jag antar att det knappast går för sig för mig att passera honom utan att stanna för ett par ord, nu.


Scen 5

In träder Megadorus

Megadorus (som ej ser Euclio)

Nåväl, jag har berättat för ett antal vänner om mina intentioner gällande detta giftermål. De var fulla av lovord över Euclios dotter. Säger att det är det förnuftiga att göra, en god idé. Ja, för min del är jag övertygad om att om resten av våra välbärgade medborgare skulle följa mitt exempel och gifta sig med döttrarna till fattiga män och låta hemgiften vara, skulle det således bli mycket bättre samhörighet uti vår stad här, och folk skulle vara mindre bittra på oss förmögna män än de nu är, och våra fruars äktenskapliga anseende skulle vara av djupare respekt än de nu är, och levnadskostnaderna skulle för oss bliva lägre än de nu är. Det är absolut det rätta för de allra flesta av människor; trätan kommer med den handfull giriga gossar som är så knussliga och snikna att varken konstapel eller skomakare kan vidta sina mått och steg. Och antag nu att någon skulle fråga: "Vem skall då de rika flickorna med sina hemgifter äkta, om ni inför denna regel för de fattiga?" Ja men, med vilken som helst de önskar, låt'om gifta sig, förutsatt att deras hemgift inte medföljer'om. I det fallet, i stället för att medbringa pengar till sin make, skulle de bringa dem mer välartade fruar än de gör för närvarande. Deras mulåsnor som kostar mer nu än hästar-de skulle vara billigare än Galliska valacker då jag var färdig med det.

Euclio (åsido)

Gud välsigne min själ, jag älskar så att höra honom tala! Dessa tankegångar han har om hushållande--vackra, vackra!

Megadorus

Då skulle du inte få höra dem säga: "Välan, min herre, du har aldrig haft någonting i likhet med de pengar som jag bringat dig, och det vet du allt. Fina klädnader och juveler, minsann! Och jungfrur och mulåsnor och körsvennar och lakejer och pager och privata ekipage--välan, som om jag inte hade en rätt till dem!"

Euclio (åsido)

Ah, han känner'om, känner'om genomgående väl, dessa societetsdamer! Åh, om han bara kunde bli utsedd såsom övervakare utav folkmoralen--kvinnornas!

Megadorus

Vartän du går nuförtiden så syns det fler vagnar framför ett residens uti staden än du kan finna runt bondgården. Det är en helt utomordentlig syn, dock, att jämföra med de tider då för att få sina pengar handelsmännen fick ta köksingången. Rengöraren, damskräddaren, juveleraren, ullarbetaren--de stod alla och hängde. Och så de handlare inom volangkappor och underkläder och brudslöjor, uti violetta koloreringar och gula koloreringar, eller muffar, eller balsam parfymerade skodon; och sedan så kommer människorna med damunderkläder och hälsar på, tillsammans med skomakarna och de på huk sittandes skoflickarna och köpmän med tofflor och sandaler och handlare i malvakulörer; och bältesmakarna flockas runtom, och gördelmakarna tillsammans med'om. Och nu kan du tro att du alla har betalat. Då dyker det upp vävare och män med spetsar och möbelsnickare--hundratals med'om--som slår sig ned likt fångvaktare uti din hall och vill med dig göra upp. Du tar med'om in och kvittar din räkning. "Allt färdigbetalat nu, åtminstone," kanske du då tänker, när i språngmarch de gossar komma som handhar saffranskoloreringen--det eller något annat skadedjur, i vart fall, evinnerligen efter något.

Euclio (åsido)

Jag skulle salutera honom, jag är bara rädd att han skall sluta att tala om hur kvinnor beter sig. Nej, nej, jag låter honom vara.

Megadorus

Så när du har alla dessa gynnare med fluff och puff nöjda och belåtna, så kommer där en militär, bildande eftertrupp, och vill insamla arméskatten. Du går då och får en vidräkning av bankiren, medan din militante gentleman står redo och går miste om lunchen i sin förväntan över att inkassera kontanter. Efter att du och bankiren är färdiga med era uträkningar, finner du så att du är skyldig honom pengar, tillika, och militären får sina förhoppningar uppskjutna till en annan dag. Detta är en del av de besvär och outhärdliga utgifter som stora hemgifter för med sig, och det finns mycket mer därtill. Om man nu tar en fru som inte medför ett enda öre--har en make en viss kontroll över henne: det är de hemgiftsbenägna som förpestar livet ur sina makar med det sätt på vilket de upprörs och förslösar. (ser nu Euclio) Men där är ju nu min nye släkting framför huset! Hur är det, Euclio?


Scen 6


Euclio

Belåten, högeligen belåten med din utläggning-jag slukade den.

Megadorus

Öh? Så du hörde den?

Euclio

Vartenda ord av den.

Megadorus (synar honom)

Men jag säger då det, jag tror nog att det skulle vara lite mera passande, om du tog och piffade upp dig lite till din dotters bröllop.

Euclio (gnällande)

Folk med de tillgångar och medel för att piffa upp sig och se stiliga ut minns vilka de är. Vid Gud, Megadorus! Jag har väl inte en hel förmögenhet som hopar sig därhemma (kisar slugt under kappan) mer än vad folk tror, och ingen annan fattig människa har det, heller.

Megadorus (gemytligt)

Åh nåja, du har tillräckligt, och himlen gör det till allt mer och mer, och välsignar dig i det som du nu äger.

Euclio (vänder sig bort med ett ryck)

"Det som du nu äger!" Jag tycker ej om den formuleringen! Han vet om att jag har de här pengarna lika väl som jag gör det! Den gamla haggan har babblat!

Megadorus (behagligt)

Vadan dessa hemliga förhandlingar därborta?

Euclio (baxnande)

Jag bara--förbaske mig sir,--jag bara utformade det klagomål emot dig som du förtjänar.

Megadorus

För vadå?

Euclio

För vadå, jaså du? När du har fyllt alla hörn i mitt hus med tjuvar, för tusan! När du har sänt kockar in i mitt hus i hundratal och var och en av'om en Kung Gereon med sex händer vardera! Ja men, Argus, som hade ögon över hela sin kropp och sattes till att vakta Io en gång av Juno, kunde aldrig hålla vakt över dessa gynnare, ens om han försökte. Och den där musikflickan dessförutom! Hon kunde ta källan vid Pirenes berg i Korint och dricka den ren, helt allena, det kunde hon,--om där rann vin. Och för att tala om provianten--

Megadorus

Gud välsigne min själ! Ja men, det räcker ju för ett helt regemente. Jag sände dig ett lamm, tillika.

Euclio

Jo, och ett djur som är mer delbart än just detta lamm existerar inte, det vet jag nog.

Megadorus

Jag önskar du ville tala om hur lammet är delbart.

Euclio

Därför att det bara är skinn och ben, avmagrats tills det är fullkomligt--(fnissande) delikat. Jo då, jo då, sätt du det lammet ute i solen och så kan du beskåda dess inälvor arbeta: det är lika genomskinligt som en Punisk lampa.

Megadorus (protesterande)

Jag tog själv in det lammet till slakten.

Euclio (torrt)

Då är det bäst att du själv bär ut det för att begravas, för jag tror minsann det är dött allaredan.

Megadorus (skrattande och klappande honom på axeln)

Euclio, vi måste få oss lite dryckjom idag, du och jag.

Euclio (skrämd)

Inget för mig, sir, inget för mig! Dryckjom! Åh käre Gud!

Megadorus

Men se nu här, jag bringar bara över en tunna med gott gammalt vin från min källare.

Euclio

Nej, nej! Jag vill inte ha något! Faktum är att, jag har beslutat mig för att enbart dricka vatten.

Megadorus (stötande honom i revbenen med handen)

Jag skall nog få dig ordentligt blötlagd idag, på mitt liv skall jag det, du med ditt, "beslutat mig för att enbart dricka vatten."

Euclio (åsido)

Jag ser hans plan klart nu! Försöker att göra mig rusig med hans vin, så är det, och att sedan giva detta (ser under kappan) ett nytt residens! (paus) Jag skall nog vidta åtgärder mot det: ja, jag skall undgömma det någonstans utanför huset. Jag skall få honom att bortkasta sin tid och sitt vin helt och hållet.

Megadorus (vänder sig om för att gå)

Nåväl, om jag inte kan göra mer för dig, skall jag gå och ta mig ett bad och göra mig redo att offra rökelse. (går in i huset)

Euclio (faderligt protesterande under kappan)

Gud välsigne oss båda, krukan, du har då dina fiender, åh jo, mången fiende, du och det guld som anförtrotts åt dig! Såsom saker och ting nu förhåller sig, krukan, är det bästa jag kan göra för dig att bära bort dig till vår Tros helgedom: jag skall gömma undan dig där, precis lika tryggt och bekvämt! Du känner mig, vår Tro, och jag känner dig: förändra ej ditt namn, sinne, om jag nu tilltror dig med denna. Ja, jag skall komma till dig, vår fasta Tro, med tillit till din trofasthet. (Euclio går ut)



Titus Maccius Plautus 254 BC–184 BC

L Patrik WJ svensk version

05-12/07, 24/07, 03-08/08/11

tisdag 21 juni 2011

Nyöversättning av Aulularia [Guldkrukan] av Plautus: Akt II



nyöversättning 2011; i tidigare svenskversioner kallad Grytan Bilden: Megadorus i en modern teaterversion

http://sv.wikipedia.org/wiki/Plautus
http://en.wikipedia.org/wiki/Titus_Maccius_Plautus

Aulularia [Guldkrukan]: AKT II (T.M. Plautus)

***

Akt II

In träder Eunomia och Megadorus ifrån Latters Hus.



Eunomia

Broder, jag hoppas verkligen att du då tror att jag säger dig detta utav min lojalitet till dig och för ditt välmående, såsom en sann syster skall. Naturligtvis är jag väl så medveten om att ni män tycker vi kvinnor är ett besvär; ja, hiskeliga pratkvarnar--detta är namnet vi alla får bära, och (beklagande) det är passande. Och det där gängse ordspråket: "Aldrig i detta nu, ej heller genom tidens gång, aldrig är någon kvinna stum." Men likväl, minns då en enda sak, broder,--att jag står dig närmre och du mig än någon annan i hela denna värld. Så båda borde vi råda och mana varandra om det som vi väl känna är till enderas fördel, icke hålla sådana ting tillbaka eller vara räddhågsen att tala fritt och oförbehållsamt; vi borde ock anförtro oss fullt åt varandra, du och jag. Detta är varför jag bringat dig åsido och vi stå härute nu--på det att vi kan språkas lugnt om en sak som angår dig ingående.

Megadorus (varmt)

Låt mig få ta din hand. Du den bästa utav kvinnor!

Eunomia (föregivande att se sig omkring)

Vart är hon? Vem i hela världen är den bästa utav kvinnor?

Megadorus

Du själv.

Eunomia

Du säger det--du?

Megadorus (retsamt)

Nåja, om du förnekar det--

Eunomia

Nej men verkligen, du borde vara sanningsenlig. Det finns inget sådant, du vet, som att välja ut den bästa kvinnan: det är bara en fråga om relativ dålighet, broder.

Megadorus

Exakt min egen mening; jag är aldrig av annan uppfattning än dig om det, syster, det kan du räkna med.

Eunomia

Giv mig nu din uppmärksamhet, så är du rar.

Megadorus

Den är din till fullo: bruka mig, anbefall mig--vad du än önskar.

Eunomia

Jag tänker råda dig att göra något som jag tror kommer att bliva det allra bästa i världen för dig.

Megadorus

Precis som du, syster.

Eunomia

Jag hoppas det.

Megadorus

Och vad är då detta något, min kära?

Eunomia

Något som kommer att leda till ditt eviga välmående. Du borde ha barn--Gud give att du skall det!--och jag vill att du skall gifta dig.

Megadorus

Åh-h-h, det är mord!

Eunomia

Varför då?

Megadorus

Jo, du lamslår min stackars hjärna med dylika förslag, min kära flicka: ditt tal är som kullerstenar.

Eunomia

Så, så, gör nu som din syster säger.

Megadorus

Det skulle jag, om det begeistrade mig.

Eunomia

Det skulle vara bra för dig.

Megadorus

Jo--att dö innan man gift sig. (paus) Välan, jag skall gifta mig med vem du vill, på detta villkor, dock: hennes bröllopsdag i morgon, och hennes likvaka dagen efter. Önskar du det alltjämt, på detta villkor? Frambringa henne! Planera festligheterna!

Eunomia

Jag kan framskaffa en med en aldrig så ofantlig hemgift, käraste. Visserligen, är hon ej en ung kvinna--medelålders, uppriktigt talat. Jag skall sörja för det åt dig, broder, om du vill det.

Megadorus

Du har väl ingenting emot att jag ställer dig en fråga, måhända säg?

Eunomia

Nej men, naturligtvis inte; vadhelst du vill.

Megadorus

Antag nu att en man tämligen väl långt kommen i livet gifter sig med en dam utav mogenhet och denna åldriga kvinna händelsevis skulle uppvisa avsikter att göra den gamle gossen till fader--kan du betvivla då på att bortsett från det namnet som väntar denna unge är allt Postumt? Se nu här, syster, jag skall befria dig ifrån allt detta och spara dig bekymmer. Jag är rik nog, tackad vare himlen och våra förfäder. Och jag har inget tycke alls för de där damerna i hög ställning och högmod och feta hemgifter, med deras skrikande och deras befallande och deras elfenbensdekorerade ekipage och deras purpurvackra finlinnen vilka kosta en äkta man hans frihet.

Eunomia

För all barmhärtighets skull säg mig vad du vill gifta dig med, då!

Megadorus

Det skall jag. Du vet den gamle gentleman--som har det rätt så dåligt ställt, stackars man,--som bor nästdörrs, Euclio?

Eunomia

Javisst. Hur så, han verkar rätt så trevlig.

Megadorus

Det är hans dotter--där finns förlovningen jag väntar på. Ställ nu inte till väsen, syster. Jag vet vad du tänker säga--att hon är fattig. Men just den här speciella fattiga flickan passar mig.

Eunomia

Guds välsignelse över ditt val, käraste!

Megadorus

Jag sätter min tilltro till det.

Eunomia (på väg att gå)

Nåväl, finns det ingenting som jag kan göra?

Megadorus

Jo--tag väl hand om dig.

Eunomia

Du också, broder. (Exit Eunomia)

Megadorus

Nu skall jag förfråga mig hos Euclio, om han nu är hemma. (ser nedför gatan) Men, vad nu! här kommer han! Precis tillbakakommen från ett ställe eller annat.


Scen 2

In träder Euclio

Euclio (utan att se Megadorus)

Jag visste det! Något sade mig att jag sprang dårars ärenden när jag lämnade huset; varför jag avskydde att gå iväg. Ja men, där fanns inte en endaste man ur vårt garde, eller ledaren för den delen, som borde ha fördelat pengarna. Nu skall jag skynda mig att skynda hemåt: jag finns här kroppsligen, men det är där som min själ befinner sig.

Megadorus (närmar sig med utsträckt hand)

Goddag på dig, Euclio, ja, och allt det bästa till dig alltid!

Euclio (tar handen varsamt)

Gud välsigne dig, Megadorus.

Megadorus

Hur är det? Allt bra, med dig? Mår du så bra som du kunde önska?

Euclio (åsido)

Det ligger något bakom när en rik man lägger sig till med denna lena atmosfär med en fattig. Den där gynnaren vet då att jag har guld: Det är därför som han är så sällsynt len i sina hälsningar.

Megadorus

Du säger att du mår bra?

Euclio

Himmel, nej: jag känner mig låg, ytterst låg--kapitalt.

Megadorus (glatt)

Nåja, nåja, människa, om du äger ett nöjt sinne, så har du nog att åtnjuta livet med.

Euclio (åsido, räddhågsen)

Åh, gode Gud! Gammelgumman har skvallrat för honom om guldet! Det är avslöjat, så klart som det kan bli! Jag skall skära ut hennes tunga, jag skall slita ut hennes ögon, i samma stund som jag får tag i henne i huset!

Megadorus

Vad är det som du står och säger för dig själv?

Euclio (skrämd)

Bara det att..så hemskt det är att vara fattig. Och jag med en vuxen flicka, utan ett öre till hemgift, som jag inte kan få ur händerna eller finna en make till.

Megadorus (dunkar honom lätt i ryggen)

Såja, såja, Euclio! Gaska upp dig. Hon skall nog gifta sig: jag skall hjälpa dig med det. Seså, ropa på mig, om du behöver något.

Euclio (åsido)

Då han samtycker till att giva så vill han gripa! Vidöppen mun till att glufsa i sig allt mitt guld! Håller upp en bit bröd i den ena handen och en sten i den andra! Jag litar inte på en endaste av dessa rika herrar när de är så monstruöst hyggliga mot en fattig människa. De ger dig ett innerligt handslag, och pressar ur dig något på samma gång. Jag vet nog allt om de där bläckfiskarna som vidrör något och sedan--klibbar sig fast.

Megadorus

Jag skulle bli glad för en stund av din tid, Euclio. Jag vill tala ett ögonblick med dig om ett ämne som angår oss båda.

Euclio (åsido)

Åh, Gud hjälpe oss! Mitt guld har infångats och nu vill han väl förhandla med mig! Jag ser allt framför mig! Men jag skall gå in och se efter. (hastar mot huset)

Megadorus

Vart skall du iväg nu?

Euclio

Ett ögonblick bara!...jag kommer tillbaka...faktum är...jag måste se till något hemma. (träder in i huset)

Megadorus

Vid Jupiter! Jag antar att han kommer tro att jag driver med honom när jag börjar tala om att han ger mig sin dotters hand; fattigdomen har aldrig gjort någon så nävsluten.

Euclio träder åter in

Euclio (åsido)

Tackad vare Gud, jag är räddad! Det är säkert--det vill säga, om allt ligger där. Åh, men det där var en förfärlig stund! Jag nästan förgick innan jag kom in i huset. (till Megadorus) Här är jag, Megadorus, om du vill mig något.

Megadorus

Tackar. Nu förlitar jag mig på att du inte har något emot att svara på de frågor som jag ställer.

Euclio (försiktigt)

Nej-nej--det vill säga, om du inte ställer några som jag ej vill svara på.

Megadorus

Uppriktigt sagt nu, vad tycker du om mina släktförbindelser?

Euclio (motsträvigt)

Bra.

Megadorus

Och mitt sinne för heder?

Euclio

Bra.

Megadorus

Och mitt allmänna uppförande?

Euclio

Inte illa, ej vanhedrande.

Megadorus

Vet du min ålder?

Euclio

Det ökar väl på, det ökar väl på, det vet jag nog-- (åsido) finansiellt tillika.

Megadorus

Så Euclio, jag har alltid ansett dig som en medborgare utav den sanna, tillförlitliga typen, vid Jupiter, det har jag sannerligen, och gör så ännu.

Euclio (åsido)

Han har känt lukten av mitt guld. (högt) Välan, vad är det du vill?

Megadorus

Så när vi nu uppskattar varandra, skall jag be dig--och må det ända lyckligt för dig och din flicka och för mig--att giva mig din dotters hand uti giftermål. Lova mig att du vill det.

Euclio (jämrande)

Seså, seså, Megadorus! Det här är olikt dig, göra löje utav en fattig stackars människa som mig som aldrig har varken gjort dig eller de dina illa. Ja men, jag har aldrig sagt eller gjort något för att förtjäna sådan behandling.

Megadorus

Herre Gud, människa! Jag kom inte hit för att göra dig till åtlöje, och jag gör dig icke till åtlöje: jag skulle ej kunna tänka mig något sådant.

Euclio

Så varför ber du mig då om min dotters hand?

Megadorus

Varför? Så att vi alla kan göra livet lite bättre för varandra.

Euclio

Sålunda faller det sig nu för mig, Megadorus--du är en rik man, en man av hög ställning: men vad mig anbelangar, är jag fattig, fruktansvärt fattig, fasligt fattig. Om jag nu skulle gifta bort min dotter till dig, förefaller det mig som att du vore oxen och jag vore åsnan. När jag var förspänd tillsammans med dig och inte kunde dra min del av bördan, ned sjönk jag så, jag, åsnan, i leran; och du, oxen, skulle inte ägna mig någon mer uppmärksamhet liksom jag aldrig hade blivit född alls. Du skulle bliva för mycket för mig: och min egen sort skulle åsneskria åt mig: och om där skulle ske en osämja, skulle ingendera parten skänka mig stallets logi: åsnorna skulle grubbla igenom det med mig och oxarna skulle genomborra mig. Det är ytterst riskabla affärer för en åsna att kliva in i oxeselen.

Megadorus

Men hedervärda människor--ju närmre förbunden du är med dem, desto bättre. Seså, seså, acceptera mitt erbjudande: lyssna till vad jag har att säga och lova mig henne.

Euclio

Men inte ett endaste öre uti hemgift jag skänka kan.

Megadorus

Gör icke det. Låt mig endast få en flicka som är god, så äger hon hemgift nog.

Euclio (framtvingande ett skratt)

Jag nämner detta blott för att du ej ska'tro att jag funnit någon skatt.

Megadorus

Ja, ja, jag förstår. Lova nu.

Euclio

Så får det bli. (åsido, hoppande till utav oljudet) Åh, min Gud! Kan det vara så att jag är ruinerad, ruinerad?

Megadorus

Vad är det med dig?

Euclio

Det där oljudet? vad var det--ett slags klingande ljud? (träder in i huset skyndsamt)

Megadorus (ej märkandes hans försvinnande)

Jag sade åt dem att gräva lite i trädgården här. (ser sig omkring) Men vart tog människan vägen? Gick iväg och lämnade mig--utan ett ord! Hånar mig, nu när han ser att jag önskar hans vänskap! Exakt det vanliga, det där. Ja, låt så en förmögnare man söka aktning hos en fattigare, och den fattigare är rädd att möta honom halvvägs: hans skygghet får honom att fördärva för sitt eget bästa. Sedan när det är för sent och möjligheten har flytt trår han efter det igen.

In träder åter Euclio

Euclio (till Staphyla inomhus)

Vid himmelen, om jag inte skall få din tunga utryckt vid dess tjocka bas, jag beordrar dig, ger dig helt fullmakt, att överlämna mig till vemhelst som du behagar för att bli levande hudflängd. (närmar sig Megadorus)

Megadorus

På min ära, Euclio! Så du tycker att jag är rätt sorts man att förlöjliga, vid min ålder, och helt utan den minsta anledning.

Euclio

På min själ! Jag gör ej löje utav dig, Megadorus: jag kunde inte ens om jag ville.

Megadorus (tveksamt)

Nåväl, så du menar att jag skall få din dotter?

Euclio

Med förståelsen att hon går med den hemgift som jag nämnde.

Megadorus

Du samtycker, då?

Euclio

Jag samtycker.

Megadorus

Och låt så Gud oss frodas!

Euclio

Ja, ja,--och så minns nu överenskommelsen om hemgiften: hon medbringar ej ett endaste öre.

Megadorus

Jag minns.

Euclio

Men jag känner till på vilket sätt ert folk bollar med saker och ting: nu så pågår det och nu så är det avslutat. Nu så är det avslutat och nu så pågår det igen, precis som ni vill.

Megadorus

Du skall inte få någon orsak att bråka med mig. Men nu om bröllopet--det finns ingen anledning att vi inte kan hålla det idag, finns det?

Euclio

Kära nån, kära nån, nej! Precis det rätta, precis det rätta!

Megadorus

Jag skall gå och sköta om arrangemangen, då. (vänder sig för att gå) Någonting mer som jag kan göra?

Euclio

Blott det. Gå iväg du. Goddag.

Megadorus (ropande vid dörren till sitt hus)

Hej där, Pythodicus! kvickt! (in träder Pythodicus) Kom ner till marknaden med mig--kom nu, så raska på! (de går ut)

Euclio (ser efter dem)

Han är borta! Åh, ni odödliga gudar, räknas ej pengar! Det är vad han gapar efter. Det är därför som han har inriktat sig på att bli min svärson. (går till dörren och ropar) Vart är du, din babblare, som säger åt hela grannskapet att jag skall skänka min dotter en hemgift! Hej-j! Staphyla! Det är på dig jag ropar. Kan du inte höra mig!


Scen 3

(in träder Staphyla)

Skynda dig på nu med disken därinne och ge den en bra avskrubbning. Jag har trolovat min dotter: hon gifter sig med Megadorus här idag.

Staphyla

Gud signe dem! (snabbt) Kors, ändå! Det kan väl icke göras. Det har skett allför plötsligt.

Euclio

Tystnad! Iväg med dig! Ha sakerna färdiga vid den tid jag kommer tillbaka ifrån vårt forum. Och så läs dörren, minns det; jag skall strax vara här igen. (Exit Euclio)

Staphyla

Vad skall jag göra nu? Vi är nu nästan i fördärvet, den unga fröken och jag: nu när det så gott som är allmän kännedom att hon blivit vanärad och bringad sålunda. Vi kan icke dölja det, vi kan inte låta det vara höljt i mörker längre nu. Men jag måste gå in och göra det som husbonn sade åt mig att göra innan han återkommer. Åh kyss mig! Jag är rädd att jag måste intaga en dryck blandad utav bedrövelser och bekymmer. (Staphyla träder in i huset)


Scen 4

(En timma har förflutit)

In träder Pythodicus samt medföljande kockarna, Anthrax och Congrio, musikflickorna, Phrygia och Eleusium, och tjänare, med proviant ifrån marknaden och två lamm.

Pythodicus (angeläget)

Efter att husbonn utfört sin torghandel och inhyrt dessa kockar och dessa musikflickor vid vårt forum, sade han åt mig att taga allt han hade och dela det uti två delar.

Anthrax

Vid Jupiter, du skall inte få dela mig mitt itu, det skall jag då klart tala om för dig! Om du skulle vilja ha hela mig någonstans, ja, då skall jag tillmötesgå dig.

Congrio (till Anthrax)

Du vackra lilla pojke, ja, du fina allas favoritälskling, du! Ja men, om någon så ville tudela en riktig man som dig, borde du väl icke bli sårad utav det.

Pythodicus

Så, så, Anthrax, jag menar det annorledes mot det du uttyder. Se nu här, husbonn gifter sig idag.

Anthrax

Vem är damen?

Pythodicus

Dotter till gamle Euclio som bor nästdörrs här. Jajamen sir, och vad mer är, skall han ha hälften av alla de här sakerna här, och en kock och en musikflicka, tillika, så sa husbonn.

Anthrax

Du menar då att hälften går till honom och hälften till ert folk?

Pythodicus

Just vad jag menar, ja.

Anthrax

Det må jag då säga, kunde inte den gamle gossen betala för serveringen på sin egen dotters bröllop själv?

Pythodicus (hånfullt)

Pyttsan!

Anthrax

Vad är det för fel?

Pythodicus

För fel, va? Du kunde inte pressa ut mer ur den där gamle gossen än du kan ur en pimpsten.

Anthrax (skeptiskt)

Åh jaså du!

Pythodicus

Det är ett faktum. Döm själv. Ja men, jag talar om för dig att han börjar att böla till himmel och jord för att vittna om att han är bankrutt, gått i evinnerlighetens ruin, så fort som en rökpuff från hans utslocknade eld lyckas att ta sig ut ur hans hus. Ja, då han går till sängs så snörar han en påse över sina käftar.

Anthrax

Varför då?

Pythodicus

På det att han icke riskerar att bli andfådd då han sover.

Anthrax

Åh ja! Och han sätter en kork uti sitt luftrör, visst gör han, för att inte riskera att bli andfådd då han sover?

Pythodicus (sinnrikt)

Du borde tro mig, tror jag, precis som jag borde tro dig.

Anthrax (skyndsamt)

Åh, nä, nä! Jag tror det, självfallet!

Pythodicus

Men lyssna nu på detta, kan du det? På min ära, efter det att han tagit sig ett bad blir han helt förtvivlad över att hälla bort allt vatten.

Anthrax

Tror'u att den gamle geten kunde inspireras till att skänka oss en gåva på ett par hundra riksdaler att köpa oss fria för?

Pythodicus

Herregud! Han skulle inte ens låna ut sin hunger, näpp sir, inte ens om du så bad honom om det. Ja, häromdagen när en barberare klippte naglarna på honom samlade han ihop alla bitarna och tog hem'om.

Anthrax

Det gör jag också, och bra mycket bättre, dessutom.

Pythodicus

På att laga mat menar jag, inte stjäla.

Anthrax

Nåväl, jag menade laga mat.

Pythodicus (till Congrio)

Och du där då?

Congrio (med en menande blick mot Anthrax)

Jag är vad jag ser ut att vara.

Anthrax

Han är inget annat än en marknadsdagskock, den grabben: han får bara ett jobb i veckan.

Congrio

Kör du med mig, du? Din fyrstaviga människa, du! Din T-J-U-V!

Anthrax

Fyrstavig människa kan du vara själv! Jo, och fyrfaldigt--nedskriven!


Scen 5


Pythodicus (till Anthrax)

Seså, seså, tyst med er, ni två: och det här fetaste lammet här, (pekande) tag det och gå över till vårt hus.

Anthrax (flinande triumferande åt Congrio)

Jajamen, sir.

(Anthrax träder in i Megadorus hus ledande lammet)

Pythodicus

Congrio, du tar den här som han har lämnat kvar (pekande) och går in i huset med där, (pekande mot Euclios) och vad gäller er, (anvisande några av tjänarna) så följer ni honom. De övriga kommer med till vårt hus.

Congrio

Häng'et i galgen! Så kan man väl inte dela upp det: de fick det fetaste lammet.

Pythodicus

Nåja, jag ger dig den fetaste musikflickan. (vänder sig till flickorna) Det betyder dig, Phrygia: du går med honom. Vad gäller dig, Eleusium, så kliver du över till vårt ställe. (Eleusium och de andra går in i Megadorus hus)

Congrio

Åh, du är en illistig en, Pythodicus! Skuffar undan mig med den här gamla märren, va? Om jag ber om något där, kan jag be mig hes innan jag får något.

Pythodicus

En otacksam tjockskalle är vad du är. Bara tanken att göra dig en tjänst, när den blott bortkastas!

Congrio

Öh? Hur då?

Pythodicus

Hur då? Nåväl, för det första så kommer det inte att finnas ett tumultartat sällskap i det huset som kommer dig i vägen: om du behöver något, tag då bara med det hemifrån så att du inte slösar tid med att be om det. Här vid vårt etablissemang, dock, hyser vi ett väldigt stort tumultartat sällskap utav tjänare, och krimskrams och juveler och kläder och silverfat överallt liggandes. Om nu något saknades,--självfallet är det en lätt sak för dig att hålla dina händer borta, förutsatt att det ej finns något inom räckhåll,--skulle de säga: "kockarna kom undan med det! Slå dom i järn! Bind dom i rep! Prygla dom rejält! Släng dom sen i fängelsehålan!" Men där borta (pekande mot Euclios) kommer inget sådant att hända dig--eftersom det inte finns något alls där för dig att knycka. (går mot Euclios hus) Kom, nudå.

Congrio (tjurigt)

Kommer. (han och de övriga följer)


Scen 6


Pythodicus (knackar på dörren)

Hej där! Staphyla! Kom hit nu och öppna dörren.

Staphyla (därinne)

Vem är det?

Pythodicus

Pythodicus.

Staphyla (sticker ut sitt huvud)

Vad är det du vill?

Pythodicus

Tag dessa kockar och musikflickan och provianteringen till bröllopsfestligheterna. Megadorus sade åt oss att ta med'om över till Euclios.

Staphyla (undersöker provianten besviket)

Vilken är deras festligheter för då, Pythodicus? Ceres?

Pythodicus

Varför henne?

Staphyla

Jo, inga supar har medbringats, noterade jag.

Pythodicus

Men det kommer det dock att finnas när den gamle gentlemannen kommer tillbaks ifrån sitt forum.

Staphyla

Vi har ingen brasved i huset.

Congrio

Några takbjälkar i det?

Staphyla

Ja, skona mig.

Congrio

Där finns det brasved, då: bry dig ej om att hämta någon.

Staphyla

Vad nu? Du ditt gudlösa kryp! även om du är en hängiven anhängare utav Vulcan, vill du att vi skall bränna ner vårt hus, bara för er middag eller er förtjänst? (närmar sig honom).

Congrio (sjunker tillbaka)

Nej inte jag, inte jag.

Pythodicus

Tag in dem nu.

Staphyla (bryskt)

Den här vägen med dig. (Congrio och de andra går in i Euclios hus.)


Scen 7

Pythodicus (då de går iväg)

Se efter saker och ting. (börjar gå mot Megadorus hus) Jag skall gå och se efter vad kockarna sysslar med. Gudars, det är ett djävulusiskt jobb att hålla ett öga på de där gossarna. Det enda sättet är att låta dom laga middagen nere i fängelsehålan och sedan hala upp den i korgar då den är färdig. Likväl, dock, om de befinner sig där nere och glufsar i sig allt som de tillagar, är det en fråga om svält i himmelen och överflöd i helvetet. Men här står jag och pladdrar som om det inte fanns någonting att göra, och hela huset fullt utav de här yngre Springnotorna. (Exit Pythodicus)


Scen 8

In träder Euclio ifrån Forum bärandes på ett litet paket och ett fång berövade blommor.

Euclio

Jag ville då vara fylld utav hjärtlighet idag, och generöst göra det rätta för min dotters bröllop, jo det ville jag. Iväg går jag så till marknaden--frågar efter fisk! Mycket dyrt! Och lammet dyrt...och biffen dyr...och kalv och tonfisk och fläsk...allting är dyrt, allt! Jo, och allt så mycket dyrare då jag ej äger några pengar! Det gjorde mig enbart rasande, och då jag såg att jag icke kunde inhandla något, gick jag bara därifrån. Det var så jag kringgick'om, och hela deras smutsiga sällskap. Sedan så började jag att resonera för mig själv då jag gick vägen fram. "Helgens festande blir till vardagens fastande," säger jag till mig själv, "om du inte hushållar." Efter att jag hade framfört saken på detta sätt för magen och hjärtat, gav hjärnan sitt stöd till mitt förslag att spara på min dotters bröllopskostnader precis så mycket som det gick. Jag har nu inköpt lite rökelse här och några blomkransar: vi skall lägga dom på härden till vår Husguds ära, så att han välsignar min dotters bröllop. (ser emot huset) Öh! Vad står min dörr öppen för? Ett slamrande därinne, tillika! Åh, hav barmhärtighet med oss! Det kan väl inte vara tjuvar, väl?

Congrio (inomhus, till en tjänare)

Se om du inte kan få en större kruka ifrån en av grannarna: den här är en liten en: den kommer inte att rymma allt.

Euclio

Åh, min Gud! min Gud! Jag är ruinerad! De tar allt mitt guld! De är ute efter min kruka! Åh, åh Apollon, hjälp mig nu, fräls mig! Skjut dina pilar igenom dem, dessa guldtjuvar, om du någonsin har hjälpt en man i en sådan knipa förr! Men jag måste nu rusa in innan de har ruinerat mig fullständigt! (Exit Euclio)


Scen 9

In träder Anthrax ifrån Megadorus hus

Anthrax (till tjänarna därinne)

Dromo, rensa nu fisken. Vad gäller dig, Machaerio, du benar ur alla ålar och nejonögon så fort du bara kan. Jag skall gå över nästdörrs och fråga Congrio om att få låna brödtråget. Och du där! om du vet ditt eget bästa, så lämnar du inte tillbaka den där tuppen till mig förrän den är plockad lenare än en balletdansös. (ljud från bråk i Euclios hus) Men hallå, där! Vad är det för oväsen i huset bredvid? Hm! kockarna som förbereder allt som de skall göra, antar jag! Jag hastar tillbaka, eller så får vi ett handgemäng här, vi också.

(exit)


Titus Maccius Plautus 254 BC–184 BC

L Patrik WJ 05-17/06/11

måndag 20 juni 2011

Nyöversättning av Aulularia [Guldkrukan] av Plautus: Akt I



nyöversättning 2011; i tidigare svenskversioner kallad Grytan Bilden: Euclio i en modern teaterversion

http://sv.wikipedia.org/wiki/Plautus
http://en.wikipedia.org/wiki/Titus_Maccius_Plautus

Aulularia [Guldkrukan]: AKT I (T.M. Plautus)

***

Akt I



Euclio (inomhus)

Ut med dig, säger jag! Kom nu då, ut med dig! Vid Gud, du måste ut härifrån, din lilla snok, du, med din nyfikenhet och ditt spionerande.

Staphyla träder ut från Euclios hus, följd av Euclio som föser på henne och knuffar henne.

Staphyla (jämrande)

Åh, vad får dig att gå och slå en stackars eländig som mig, sir?

Euclio (våldsamt)

För att försäkra mig om att du är en stackars eländig, för att så giva en jobbig usling den jobbiga tid hon förtjänar.

Staphyla

Varför, vad skuffade du ut mig ur huset nu för?

Euclio

Och jag ger mina skäl till dig, du,--du din rödbetsfläck, du? Över dit med dig, (pekande) iväg från dörren! (Staphyla linkar iväg till den anvisade platsen) Se bara på henne, kan ni det,--så hon kryper fram! Hör nu här, vet du vad som kommer att hända med dig? Nu vid himmelen, låt mig bara få lägga handen på en klubba eller en pinne och jag skall accelerera den där sköldpaddsgången för dig!

Staphyla (åsido)

Åh, jag önskar Himmelen ville få mig till att hänga mig själv, det gör jag! Hellre det än att slava för dig på det här viset, det tror jag det.

Euclio (åsido)

Hör den gamla förbryterskan mumlande där för sig själv. Ehuru! (högljutt) Ah! ögonen dina, din gamla synderska. Vid himmelen, jag skall gräva ut dem för dig, det skall jag, så att du inte kan iaktta mig mer i allt jag gör. Gå ännu längre bort! ännu längre! ännu--Håll! Stå nu där! Rör du dig en fingerbredds nagelbredd ifrån den fläcken; vrider du så mycket som på huvudet innan jag sagt till, och vid den Allsmäktige, skall jag i nästa minut skicka dig till galgbacken för en läxa, det skall jag. (åsido) En värre förtappad än denna gamla hagga har jag väl aldrig skådat, nej, aldrig. Åh, men så jag fruktar något hemskt att hon skall komma med någon klurig fint mot mig då jag inte väntar det, och lukta sig till platsen där guldet ligger gömt. Hon har ögon rent i nacken, helveteskattan. Nu skall jag bara gå och se efter om guldet ligger där jag gömt det. Kära nån, kära nån, det oroar livet ur mig!

(Euclio träder in i huset)

Staphyla

Skona mig! Vad har kommit över husbonn, vilken galen period han har, jag kan inte tro't,--driva ut en stackars kvinna ur huset på detta sättet tio gånger om dygnet, ofta. Milda makter, tockna humörsvängningar den mannen har uti sitt huvud jag ej kan begripa. Sluter aldrig sina ögon nattetid: jo, och sedan på dagtid sitter han i sitt hus hela långa dagen, inför världen såsom en ofärdig skomakare. Hur jag skall kunna dölja den unga frökens skam nu är bortom mitt förstånd, och hon med tidpunkten så nära. Det finns inget bättre för mig att göra, som jag ser det, än att binda ett rep runt min hals och dingla mig uti ett avlångt stort I.


Scen 2

Euclio träder åter ut ifrån huset.

Euclio (åsido)

Äntligen kan jag känna mig lugnad att lämna huset, nu när jag har försäkrat mig om att allting är som det skall vara inomhus. (till Staphyla) Gå nu tillbaks ögonblickligen, du, och håll vakt därinne.

Staphyla (syrligt)

Jag antar det ja! Så jag skall hålla vakt därinne, skall jag? Du är inte rädd att någon skall vandra iväg med huset, då? Jag går i god för att vi inte har något ytterligare där för tjuvar att stjäla--fullt till sin helhet av tomhet som det är, och spindelväv.

Euclio

Det är förunderligt att Försynen icke gjort mig till en Kung Filip eller Darius för din behållning, din orm, du! (hotfullt) Jag vill ha de där spindelvävstrådarna vaktade! Jag är fattig, fattig; jag tillstår det, jag står ut med det; jag tar det som gudarna skänker mig. In med dig, regla dörren. Jag skall snart vara tillbaka. Ingen utomstående skall släppas in, minns du det. Och ifall någon skulle titta efter ett ljussken, se då till att du släcker brasan så ingen kan ha någon anledning att komma in till dig vid den. Märk mina ord, om den brasan hålles levande, skall jag utplåna dig ögonblickligen. Och vattnet--om någon frågar efter vatten, säg då honom att det helt har sinat. Vad beträffar en kniv, eller en yxa, eller en mortelstöt, eller en mortel,--saker och ting som grannarna hela tiden vill låna--säg åt'em att tjuvar har sluppit in och stulit hela rubbet. Jag skall inte låta en levandes själ släppas in i mitt hus medan jag är borta--så det så! Ja, och vad mer är, lyssna nu här, om så Fru Fortuna själv kom förbi, släpp då inte in henne.

Staphyla

Kära hjärtanes, hon kommer inte in hit: det ser hon väl själv till, förmodar jag. Ja men, hon kommer ju inte till vårt hus alls, än hur nära hon skulle vara.

Euclio

Håll dig stilla och gå in nu. (närmar sig henne)

Staphyla (skyndar sig bortom räckhåll)

Jag är stilla, sir, jag går nu!

Euclio

Minns nu att låsa dörren, båda reglarna. Jag är snart tillbaka.

(Staphyla träder in i huset)

Det smärtar mig att behöva lämna huset, smärtar mig till fullo. Åh min Gud, som jag hatar att behöva gå! Men jag har mina skäl. Chefen över vårt distrikt underrättade om att han skulle skänka en gåva på två shilling per man; och i samma minut som jag låter det bero utan att hävda min rätt, skulle de alla misstänka att jag hade guld hemmavid, det är jag säker på att de skulle. Nä, det ser inte naturligt ut att en fattig man ens tänker att en liten penningbit har så föga värde att han icke går för att fråga om sina två shilling. Ja men, även nu, så hårt som jag arbetar för att försöka att hålla alla ifrån att upptäcka det, tycks det som att alla vet om det: det verkar som att alla har ett hjärtligare sätt att säga goddag än de brukade ha. Fram kommer de, och stannar, och skakar hand, och frågar på om hur jag känner mig, och hur jag har det, och hur jag klarar mig. Nåväl, jag måste ta mig dit som jag ämnar; och sedan kommer jag tillbaks hem igen så fort som jag någonsin kan.

(Exit Euclio)


Titus Maccius Plautus 254 BC–184 BC

L Patrik WJ 02-03/06/11


King Philip hänsyftar till den ätt som fanns i Makedonien/Grekland och som infångades av Romarna under Världsstyret, King Philip VI, den siste, men det var efter Plautus levnad

Wikipedia:

http://en.wikipedia.org/wiki/Andriscus

söndag 19 juni 2011

Nyöversättning av Aulularia [Guldkrukan] av Plautus: Prolog


nyöversättning 2011; i tidigare svenskversioner kallad Grytan Bilden: Plautus 254 BC–184 BC

http://sv.wikipedia.org/wiki/Plautus
http://en.wikipedia.org/wiki/Titus_Maccius_Plautus


Aulularia [Guldkrukan]: Prolog (T.M. Plautus)

***

Den engelska versionen återfinns på Forum Romanum och kom tidigare från en nedlagd website vid University of Richmond

Dramatis Personae

Euclios Husgud, Prologläsaren
Euclio, en gammal gentleman från Aten
Staphyla, hans gamla slavinna
Eunomia, en dam från Aten
Megadorus, en gammal gentleman från Aten, Eunomias broder
Pythodicus, hans slav
Congrio, kock
Anthrax, kock
Strobilus, Lyconides slav
Lyconides, en yngre gentleman från Aten, Eunomias son
Phaedria, Euclios dotter
Musikflickor



Scenen: Aten. En gata på vilken husen står av Euclio och Megadorus, en smal gränd dem emellan; längst fram, ett altare.

Prolog

Läst av Euclios Husgud

På det att icke någon må undra vem jag är, skall jag det förtälja kort. Jag är Husguden i den familj vars hus ni nyss såg mig komma ifrån. Under många år nu jag denna boning har haft, som jag bevarat för fadern och farfadern till dess nuvarande innehavare. Denne mans farfar anförtrodde mig då ödmjukt bedjande, i största hemlighet, med en skatt utav guld : han gömde den i härdens mitt, bönfallande mig att vakta den åt honom. När han dog så kunde han inte förmå sig--så pass girig var han--att avslöja dess existens för sin egen son, och han valde att lämna honom penninglös hellre än att underrätta honom om hans skattgömma. Ett stycke mark, blott en bit, lämnade han dock honom, att slita och släpa uppå för en miserabel levnad.

Efter bortgången av den som hade överlämnat guldet i mitt förvar, började jag att iakttaga huruvida sonen skulle hålla mig i större ära än hans fader gjort. Faktum är, att hans försummelse växte och växte hastigt, och han visade mig allt mindre av ärofull respekt. Jag gjorde detsamma med honom: så dog även han. Han efterlämnade en son som för närvarande bebor detta hus, en man av samma gjutform som sin fader och farfader. Han har en dotter. Hon ber till mig konstant, med dagliga gåvor utav rökelse, eller vin, eller annorledes: hon skänker mig girlanger. Utav hänsyn till henne var det som jag fick Euclio att upptäcka skattgömman här på det att han desto lättare kunde finna henne en make, om han så önskade. Ty hon har blivit skändad utav en yngre gentleman av ytterst hög börd. Han vet vem det är som han har förorättat; vem han är vet hon ej, och vad gäller hennes far, är han okunnig om hela historien.

Jag skall bringa den gamle gentleman som bor här intill (pekande) att be om hennes hand idag. Mitt syfte med att så göra är det att den man som förorättat henne må gifta sig med henne desto lättare. Och den gamle gentleman som skall be om hennes hand är farbror till den unge gentleman som våldförde sig på henne om natten vid festspelen för Ceres. Men där är nu gamle Euclio bullrande inomhus som vanligt, lämnande sin åldriga tjänarinna utomhus så att hon icke får reda på hans hemlighet. Jag antar att han önskar blicka på sitt guld och se att det ej är stulet.

Titus Maccius Plautus 254 BC–184 BC

L Patrik WJ 31/05-01/06/11



Titus Maccius Plautus, commonly known as "Plautus", was a Roman playwright of the Old Latin period. His comedies are the earliest surviving intact works in Latin literature. He wrote Palliata comoedia, the genre devised by the innovator of Latin literature, Livius Andronicus.

Plautus lustspel återuppfördes ofta
under republikens tid. Han var föga känd
under medeltiden, men har i nyare tid
åter kommit till heders. Han har
efterbildats av flera komediförfattare –
så till exempel Aulularia av Molière i
L'Avare, Menaechmi av Shakespeare i
Comedy of errors, Mostellaria av Holberg
i Abracadabra; vissa stycken har ofta
uppförts på originalspråket eller i
översättning.

Friedrich Wilhelm Ritschl och hans
lärjungar samt Wilhelm Studemund tolkade
den äldsta handskriften, den så kallade
ambrosianska palimpsesten, under tidigt
1900-tal. Detta var ett mödosamt arbete
eftersom texten var i mycket dåligt
skick.

- Wikipedia

söndag 8 maj 2011

Nyöversättning av Den Svarta Katten (E.A. Poe)



Bilden: ur Lucio Fulcis utmärkta nyversion Gatto nero från 1981, andra är Hoffmans, Argentos, Gordons och Ulmers svartvita version 1934 youtube.com/watch?v=cV0dojOzfnY


***

FÖR den mest vilda, och ändå den mest hemtrevliga berättelsen vilken jag är i färd med att nedskriva, varken förväntar jag mig eller begär tilltro. Galen förvisso skulle jag då varit att det förvänta, i ett fall där mina egna innersta sinnen försmå sin egen vittnesbörd. Dock, galen är jag ej - och helt säkert så drömmer jag icke. Men imorgon så dör jag, och idag så vill jag min själ avbörda. Det närmaste syftet är att inför världen framlägga, på enklaste sätt, kort och koncist, och förutan kommentarer, en serie av rena hushållshändelser. Som en följd därav, har dessa händelser förskräckt - och plågat - och förgjort mig. Ändock skall jag inte försöka att dem förklara. För mig, har de frambringat föga annat än ren Skräck och Fasa - för många andra skall de sig te som ej förfärligare än barockerier. Framdeles, kanhända, någon med intellekt kan bliva funnen vilken kommer att försätta min vålnad till det alldagliga - ett intellekt som är lugnare, mer logiskt tänkande, och vida mindre lättrört än mitt eget, vilket kunna förnimma, uti de förhållanden jag i detalj beskriva med bävan, intet mer än en vanlig ordningsföljd utav ytterst naturliga orsaker och verkanden.

Från min tidiga barndom var jag känd för den läraktighet och sanna mänsklighet som fanns i min läggning. Mitt hjärtas milda temperament var så framträdande till den grad att denna ömhet blev ett skämt bland mina vänner. Jag var särskilt förtjust i djur, och blev bortskämd av mina föräldrar med ett stort antal husdjur. Med dessa spenderade jag det mesta av min tid, och var aldrig så lycklig som då jag matade och kramade om dem. Denna min karaktärs säregenhet växte under min uppväxt, och uti min manbarhet, och jag erhöll av det en av mina främsta källor till gottfinnande. För de som har hyst en tillgivenhet för en trofast och klok hund, behöver jag näppeligen bemöda mig om en förklaring av innerlighetens natur i tillfredsställelsen sålunda erhållen. Det finns något i den osjälviska och självuppoffrande kärleken hos djuren, vilket går direkt till hjärtat på den som har haft talrika tillfällen att bepröva den futtiga vänskapen och flyktiga lojaliteten hos den simpla Människan.

Jag gifte mig tidigt, och var glad att i min fru finna en läggning inte väsensskild från min egen. Iakttagande min förkärlek för tama husdjur, gick inget tillfälle henne förbi att införskaffa dessa av det mest älskvärda slag. Vi hade fåglar, guldfiskar, en fin hund, kaniner, en liten apa, och en katt.

Denna sistnämnda var ett anmärkningsvärt storväxt och vackert djur, helsvart, och klok i förvånansvärd grad. Då samtalet var om hans intelligens, gav min fru, som i själ och hjärta inte så lite var präglad av vidskeplighet, ofta förekommande anspelningar på forntida populära föreställningar, vilka ansåg alla svarta katter såsom häxor i förklädnad. Inte för att hon någonsin menade allvar på denna punkt - och jag nämner saken enbart av den enkla anledningen att det händelsevis, just nu, råkade hågkommas.

Pluto - detta var kattens namn - var mitt favorithusdjur och min lekkamrat. Jag ensam matade honom, och han åtföljde mig vartän jag var inne i huset. Det var också med svårighet som jag kunde förhindra honom att följa mig längs med gatorna.

Vår vänskap varade, på detta sätt, under åtskilliga år, under vilka mitt allmänna temperament och min karaktär - genom den Fantastens Omåttlighets behjälplighet - hade (jag rodnar att det erkänna) upplevt en radikal förändring till det sämre. Jag blev, dag för dag, mer tvär, mer irritabel, mer likgiltig inför andras känslor. Jag själv blev lidande då jag använde obehärskat språk med min fru. Omsider, utlovade jag även våld mot hennes person. Mina husdjur, kände naturligtvis, nog av förändringen i mitt lynne. Jag inte bara försummade dem, utan behandlade dem illa. För Pluto, emellertid, bibehöll jag ännu en tillräcklig respekt som avhöll mig från att behandla honom omilt, då jag inte hade några skrupler om att behandla kaninerna omilt, apan, eller ens hunden, då de av en händelse, eller utav tillgivenhet, kom i min väg. Men min sjukdom växte med tiden - för vilken sjukdom är väl som Alkohol! - och omsider hade även Pluto, som nu började att bli gammal, och följaktligen något lättretlig - hade så även Pluto börjat att uppleva effekterna av mitt dåliga humör.

En kväll, då jag återvände hem, ytterst berusad, från ett av mina tillhåll i staden, inbillade jag mig att katten undvek min närvaro. Jag fångade honom; då, i sin förskräckelse över min våldsamhet, han tillfogade mig ett lätt sår uppå min hand med sina tänder. En demons ursinne kom genast över mig. Jag kände inte igen mig själv längre. Min ursprungliga själ verkade, på samma gång, att ha tagit sin flykt ifrån min kropp och en mer än fientligt illvillig, gin-närd, fick varje fiber av min kroppshydda att vibrera. Jag tog en pennkniv ur min västficka, fällde upp den, grep tag i det stackars odjuret om halsen, och stack avsiktligt ut ett av dess ögon ur sin håla! Jag rodnar, jag blir febrig, jag ryser, när jag nedskriver detta fördömliga illdåd.

Dåsom förnuftet återvände med morgonen - när jag hade sovit bort ångorna från kvällens utsvävningar - upplevde jag en stämning som var till hälften av skräck, till hälften av samvetskval, för det brott vilket jag hade varit skyldig till; men det var, på sin höjd, en svag och osäker känsla, och själen förblev orörd. Återigen kastade jag mig så in i omåttligheten, och dränkte snart i vin alla minnen utav dådet.

Under tiden återhämtade sig katten så sakteliga. Ögonhålan med det saknade ögat uppvisade, sannerligen, ett skrämmande utseende, men han verkade inte längre lida av någon smärta. Han gick omkring i huset som vanligt, men, som man kunde förvänta, flydde i extrem fasa vid min åsyn. Jag hade så pass mycket av mitt gamla hjärta kvar, för att först bli bedrövad av denna uppenbara motvilja från en varelse som en gång hade älskat mig så. Men denna känsla gav snart plats för irritation. Och sedan kom, som inför min slutliga och oåterkalleliga tillintetgörelse, en anda utav PERVERSITET. Denna anda tar filosofin ingen hänsyn till. Ändock är jag lika säker på att min själ lever, som jag är att perversiteten är en av de primitiva impulser som finns i människans sinne - en av de odelbara grundläggande förmågor, eller sentiment, vilka ger en direktion för Människans natur. Vem har inte, ett hundratal gånger, funnit sig själv begå en simpel eller dum handling, av ingen annan anledning än att han vet att han ej borde? Har vi då inte en perpetuell benägenhet, i strid mot vårt bästa omdöme, att bryta mot det som är Lagen, enbart för att vi vet att den är det? Denna anda utav perversitet, säger jag, kom till min slutliga tillintetgörelse. Det var denna ofattbara själens längtan att plåga sig själv - att utlova våld mot sin egen natur - ett orätt agerande blott för det orätta agerandets egen skull - vilket drev mig att framhärda och till sist tillfoga den skada som jag hade åsamkat det oförargliga odjuret. En morgon, med is i blod, smög jag en snara runt dess hals och hängde den i trädets stora gren; - hängde den med tårarna strömmande från mina ögon, och med det bittraste samvetskval i hjärtat; - hängde den för jag visste att den hade älskat mig, och därför att jag kände att den ej hade givit mig någon orsak till harm; - hängde den för jag visste att då jag gjorde det begick jag en synd - en dödssynd som skulle uti sådan hög grad äventyra min odödliga själ såsom att den placera - om något sådant vore möjligt - också bortom räckhåll för den oändliga nåden hos den Mest Nåderika och Mest Fruktansvärda Gud.

På natten av den dag som detta hemska dåd utfördes, uppväcktes jag ifrån sömnen av rop om eld. Min sängs förhängen var i flammor. Hela huset stod i lågor. Det var med mycken stor möda som min fru, en tjänare, och jag själv, lyckades undfly eldsvådan. Förödelsen var total. Hela mitt världsliga välstånd uppslukades, och jag hängav mig alltifrån denna tid åt misströstan.

Jag står ovan svagheten att söka etablera en sekvens utav orsak och verkan, mellan katastrofen och illdådet. Men jag skriver ned en kedja av fakta detaljerat - och önskar ej lämna ens ett tänkbart samband felaktigt. Den följande dagen efter branden, besökte jag ruinerna. Väggarna, med ett undantag, hade rasat in. Detta undantag fanns i en rumsvägg, ej så tjock, vilken stod någonstans i mitten av huset, och mot vilken sängens huvudgärd hade vilat. Murbruket hade här, i stor mån, motstått eldens agerande - ett faktum jag hänvisade till dess nyliga påläggning. Runt denna vägg samlades en tät folhop, och mången person syntes där undersöka en speciell del av den mycket minutiöst och med uppmärksamhetens iver. Ord såsom "märkligt!" "säreget!" och andra liknande uttryck, väckte min nyfikenhet. Jag närmade mig och såg, som om den var ingraverad uti basrelief uppå den vita ytan, skepnaden av en gigantisk katt. Intrycket gavs med en ackuratess som i sanning var enastående. Där fanns ett rep runt djurets hals.

Då jag först beskådade denna uppenbarelse - ty jag kunde knappast anse den som mindre - var både min förundran och min fasa extrem. Men slutligen inföll sig reflektionen till min hjälp. Katten, mindes jag, hade hängts i en trädgård angränsande till huset. Vid ropen om eld, hade denna trädgård genast fyllts utav folkmassan - och av någon vilken måste tvunget ha skurit ned djuret från trädet och slungat det, genom ett öppet fönster, in i min kammare. Detta hade antagligen utförts med syfte att väcka mig ifrån sömnen. Andra väggars inrasande hade pressat samman offret för min grymhet med massan av det nypålagda murbruket; detta kalk vilket, med flammorna, och kadavrets ammoniak, sedan hade åstadkommit porträttet som jag såg det.

Ehuru jag sålunda beredvilligt det begrep med förnuftet, om ej helt med mitt samvete, detta häpnadväckande faktum som nyss i detalj beskrivits, så misslyckades det inte det minsta med att göra ett djupt intryck på min föreställning. I månader kunde jag inte bli fri från kattens vålnad; och, under denna period, återkom det i min själ en slags halvhjärtad känslosamhet som verkade som, men icke var, samvetskval. Jag gick så långt som en saknad av det förlorade djuret, och att se mig omkring, ibland de simpla tillhåll vilka jag nu vanemässigt frekventerade, för ännu ett husdjur utav samma art, och utav någorlunda liknande utseende, med vilket jag kunde ersätta dess plats.

En kväll bäst som jag satt, halvomtöcknad, i en håla som var mer än illa beryktad, drogs plötsligt min uppmärksamhet till något svart objekt, med huvudet vilande i ro ovanpå ett av de oerhörda ekfaten med Gin, eller Rom, vilka utgjorde huvuddelen av möblemanget i rummet. Jag hade med stadig blick tittat högst upp på det här ekfatet under några minuter, och vad som nu överraskade mig var det faktum att jag inte förrän nu hade märkt tingesten däruppe. Jag närmade mig den, och rörde den med min hand. Det var en svart katt - en ytterst stor - till fullo lika stor som Pluto, och starkt påminnande om honom i alla avseenden utom ett. Pluto hade inte ett enda vitt hår på något ställe på kroppen; men den här katten hade en stor, om dock vag fläck av vitt, täckandes nästan hela bröstet. Då jag rörde vid honom, reste han sig med ens, högt spinnande, strök sig mot min hand, och syntes förtjust över min uppmärksamhet. Detta, var då, självaste den varelse som jag sökt efter. Jag erbjöd mig omedelbart att köpa den utav värdshusvärden; men denna person gjorde inga anspråk på den - visste ingenting om den - hade aldrig förr sett den.

Jag fortsatte att smeka den, och, när jag gjorde mig redo att gå hem, uppvisade djuret en benägenhet att följa med mig. Jag lät den göra så; emellanåt framåtböjd för att klappa den där jag fortskred. När den nådde huset gjorde den sig genast hemmastadd, och blev med ens en stor favorit hos min fru.

För min egen del, fann jag snart en motvilja inför den stigande inom mig. Detta var raka motsatsen till vad jag hade förväntat mig; men - jag vet inte hur eller varför den infann sig - dess uppenbara tillgivenhet för mig snarare äcklade och irriterade. Med långsamma steg, ökade dessa känslor utav äckel och irritation till en hatets bitterhet. Jag undvek varelsen; en viss känsla utav skam, och hågkomsten av mitt forna dåd av grymhet, förhindrade mig från att fysiskt misshandla den. För, under åtskilliga veckor, slog jag den ej, eller på annat sätt behandlade den våldsamt och illa; men gradvist - mycket gradvist - kom jag att se på den med obeskrivlig avsky, och tyst fly undan dess motbjudande närvaro, som från en pestens andedräkt.

Det som ökade, utan tvekan, detta mitt hat för besten, var upptäckten, morgonen efter jag hemkom med den, att, liksom Pluto, hade den också berövats ett av sina ögon. Denna omständighet, emellertid, gjorde den bara än mer älskvärd för min fru, som, som jag redan tidigare sagt, innehade, uti hög grad, denna mänskliga känsla vilken en gång hade varit mitt utmärkande karaktärsdrag, och källa till månget av mitt enklaste och renaste gottfinnande.

Med min olust inför denna katt, likväl, tycktes dess förkärlek för mig att öka. Den följde i mina fotsteg med en halsstarrighet vilket borde bli svårt att få läsaren att förstå. Närhelst jag satt, var den hopkrupen nedanför min stol, eller hoppade upp med ett språng på mina knän, och överhöljde mig med dess vämjeliga smekningar. Om jag steg upp för att gå brukade den komma emellan mina fötter och således närapå kullkasta mig, eller, fästandes sina långa och vassa klor i mina kläder, klättra, på detta sätt, upp till mitt bröst. Vid sådana tillfällen, även om jag längtade efter att förgöra den med ett enda slag, var jag ändock tillbakahållen från att så göra, delvis från ett minne utav mitt forna brott, men mestadels - låt mig detta direkt bekänna - från en absolut fasa inför denna best.

Denna bävan var inte direkt en bävan för den fysiska ondskan - och ändå skulle jag komma till korta hur jag annorledes skulle beskriva den. Jag är nästan skamsen att tillstå - ja, även uti denna förbrytarnas cell, är jag nästan skamsen att tillstå - att den skräck och den fasa med vilket detta djur besjälade mig, hade förhöjts utav en av de minsta chimärer som upptänkas kan. Min fru hade påkallat min uppmärksamhet, mer än en gång, om fläckens beskaffenhet med vitt hår, om vilken jag har berättat, och som utgjorde den synliga skillnaden allena mellan den märkliga besten och den som jag hade tagit av daga. Läsaren må erinra sig att denna fläck, om dock stor, ursprungligen hade varit ytterst odefinierbar; men, med långsamma steg - steg i det närmaste omärkliga, och vilka under en längre tid mitt Förnuft kämpade med att avvisa som inbillade - hade den, till sist, antagit en rigorös och klar kontur. Den framställde nu ett objekt som jag ryser att nämna - och för detta, framför allt, avskydde jag, och bävade för, och skulle ha gjort mig kvitt monstret hade jag tordats - det var nu, säger jag, bilden av en ohygglig - av en förskräcklig tingest - av en GALGE! - åh, sorgesamma och fasansfulla verktyg av Brott och Fasa - av Ångest och Död!

Och nu var jag i sanning förtvivlad bortom all förtvivlan uti själva Mänskligheten. Och ett odjur till best - vars broder jag föraktfullt hade tagit av daga - ett odjur till best att för mig utforma - för mig en människa, gestaltad uti bilden av den Högste Guden - så mycken olidlig bedrövelse! Ack! varken vid dagen eller om natten upplevde jag Vilans välsignelse längre! Under den förstnämnda lämnade mig varelsen inte en stund ensam; och, under den senare, började jag, varje timma, från drömmar av outsäglig fruktan, att finna den heta andedräkten ifrån tingesten uppå mitt ansikte, och dess väldiga vikt - en förkroppsligad Mardröm som jag ej hade kraft nog att skaka av - för evigt liggande uti mitt hjärta!

Under trycket utav plågor såsom dessa, dignade den svaga återstoden av godheten inom mig. Ondskefulla tankar blevo mina förtrogna allena - de mörkaste och de mest onda utav tankar. Lynnigheten i mitt sedvanliga temperament växte nu till rent hat mot allting och mot hela mänskligheten; emedan, från de plötsliga, frekventa, och ostyrbara utbrotten av en ilska till vilken jag nu blint hängav mig, min tålmodiga fru, ack! var den mest vana och mest överseende utav lidande.

En dag då hon mig åtföljde, vid något hushållsärende, in i källaren av den gamla byggnaden vilken vår fattigdom tvingade oss att bebo. Följde katten mig nedför den branta trappan, och, närapå fällande mig huvudstupa, förargade mig till vansinne. Upplyftande en yxa, och bortglömmande, uti min vrede, den barnsliga bävan vilken hitintills hade hindrat min hand, riktade jag ett slag emot djuret vilket, naturligtvis, hade visat sig vara omedelbart fatalt om det hade fallit såsom jag önskat. Men detta slag förhindrades av min frus hand. Eggad, utav ingripandet, till ett raseri bortom det demoniska, drog jag tillbaka min arm ifrån hennes grepp och begravde yxan i hennes hjärna. Hon föll ögonblickligen död ner, förutan jämmer.

Med detta hiskeliga mord utfört, förelade jag mig oförtövat, och med fullständigt övervägande, uppgiften att dölja kroppen. Jag visste att jag ej kunde flytta den ifrån huset, varken dagtid eller nattetid, utan att riskera att bli observerad utav grannarna. Mången plan kom för mitt sinne. Vid en tidpunkt tänkte jag på att hugga liket i minimala fragment, och förgöra dem medelst eld. Vid en annan, beslutade jag mig för att gräva en grav för det i källargolvet. Återigen, övervägde jag att kasta det i brunnen ute i trädgården - att packa ned det i en låda, som det vore varor, med de sedvanliga arrangemangen, och sålunda få en bärare att ta det ifrån huset. Slutligen så kom jag på vad jag ansåg vara en vida bättre utväg än någon av dessa. Jag bestämde mig för att mura in det i källaren - som munkarna vid medeltiden har beskrivits mura in sina offer.

För ett syfte som detta var källaren väl lämpad. Dess väggar var löst konstruerade, och hade på senare tid putsats överallt med ett grovt murbruk, vilket fuktigheten i dess atmosfär hade förhindrat att hårdna. För övrigt, fanns på en av väggarna en projektion, orsakad av en oäkta skorsten, eller eldstad, som hade murats igen, och gjorts att likna det röda i källaren. Jag tvivlade inte att jag med lätthet kunde flytta tegelstenarna i nuläget, föra in liket, och mura igen alltsammans som innan, så att intet öga kunde märka någonting misstänksamt. Och uti denna uträkning blev jag icke gäckad. Med hjälp av en kofot rubbade jag lätt på tegelstenarna, och, då jag försiktigt deponerat kroppen mot den inre väggen, stöttade jag den i denna positionen, medan, utan bekymmer, jag återlade hela strukturen som den tidigare stod. Då jag införskaffat murbruk, sand, och hår, med all möjlig försiktighet, förberedde jag så ett murbruk som ej kunde särskiljas från det gamla, och med detta gick jag mycket försiktigt över det nya murverket. När jag var färdig, kände jag mig nöjd att allt var rätt. Väggen uppvisade inte det minsta tecken på att ha rörts. Bråten på golvet upplockades med den mest minutiösa omsorg. Jag såg mig omkring i triumf, och sade till mig själv - "Här då, åtminstone, har inte mitt arbete varit förgäves."

Mitt nästa steg var att söka efter den best som hade förorsakat så mycken förtvivlan; för jag var, till sist, fast besluten att avliva den. Hade jag haft möjligheten att möta den, vid denna tidpunkt, fanns det ingen tvekan om dess öde; men det verkade som att det sluga djuret hade blivit bestört utav våldsamheten av min tidigare ilska, och underlät att visa sig under mitt nuvarande humör. Det är omöjligt att beskriva, eller att sig föreställa, den djupa, den lycksaliga känsla utav lättnad vilket frånvaron av den avskydda varelsen orsakade uti mitt bröst. Den visade sig inte under natten - och således under åtminstone en natt, sedan dess införande i huset, sov jag gott och stilla; ja, sov även med mordets börda uti min själ!

Den andra och den tredje dagen passerade, och ännu kom min plågoande ej. Än en gång andades jag som en fri man. Monstret hade, i sin skräck, flytt boningen för alltid! Jag skulle inte skåda den mer! Min lycka var överjordisk! Skuldkänslan över mitt mörka dåd upprörde mig blott litet. Några få förfrågningar hade gjorts, men dessa hade beredvilligt besvarats. Även en skallgång hade upprättats - men naturligtvis fanns där inget att hitta. Jag såg min framtida sällhet som tryggad.

Vid den fjärde dagen efter dråpet, kom en grupp från polisen, ytterst oväntat, in i huset, och påbörjade åter med att utföra rigorösa undersökningar utav boningsplatsen. Försäkrad, emellertid, utav mitt fördolda gömställes outgrundlighet, kände jag ingen som helst förlägenhet. Konstaplarna bad mig följa med dem under deras sökande. De lämnade varken skrymsle eller vrå outforskade. Slutligen, för tredje eller fjärde gången, gick de ned i källaren. Jag darrade ej i någon muskel. Mitt hjärta slog lugnt som dennes som oskyldigt slumrar. Jag gick nere i källaren från den ena änden till den andra. Jag lade mina armar i kors över mitt bröst, och strövade lätt fram och tillbaka. Polisen var grundligt nöjd och redo att avlägsna sig. Glädjen i mitt hjärta var alltför stor att hålla tillbaks. Jag brann av längtan att säga om blott ett enda ord, som triumferande, för att göra det fullt säkert om deras försäkran om min skuldlöshet.

"Gentlemän," sade jag till sist, dåsom gruppen steg uppför trappan, "Jag gläder mig åt att ha stillat era misstankar. Jag önskar att ni alla mår väl, och har en lite större hövlighet. Apropå det, gentlemän, detta - detta är ett ytterst välbyggt hus." [I den fanatiska längtan att säga någonting lättsamt, visste jag knappt vad jag yttrade alls.] - "Jag må säga ett förträffligt välbyggt hus. Dessa väggar - går ni, gentlemän? - dessa väggar är gediget sammansatta;" och här, genom ett rent vansinne utav övermod, slog jag hårt, med en käpp som jag höll i min hand, uppå själva den del av murverket bakom vilket liket av min älskade fru stod.

Men måtte Gud skydda och frälsa mig ifrån Ärkefiendens huggtänder! Knappt hade väl genljudandet utav mina utbasuneringar sjunkit in i tystnaden, innan jag besvarades utav en röst inifrån graven! - genom ett skrik, först dämpat och halvkvävt, som ett barns snyftningar, och ökade sedan hastigt till ett långt, högljutt, och oavbrutet skrik, ytterst abnormt och omänskligt - ett ylande - ett klagande tjut, till hälften av skräck och till hälften av triumf, ett sådant som kunde ha uppstigit enbart ifrån helvetet, förenat ifrån de fördömdas halsar i deras kval och demonerna som jublar uti fördömelsen.

Om mina egna tankar är det dårskap att förtälja. Svimmande, stapplade jag till den motstående väggen. För ett ögonblick förblev gruppen i trapporna orörlig, genom yttersta skräck och bävan. Uti det nästa, slet ett dussin kraftiga armar i väggen. Den föll i sin helhet. Liket, allaredan storligen förmultnat och fullt av fläckar med levrat blod, stod upprätt inför ögonen på åskådarna. Uppå dess huvud, medelst röd vidgad mun och ensamt öga utav eld, satt den hiskeliga best vars slughet hade förlett mig till mord, och vars anklagande röst hade överlämnat mig till bödelns galge. Jag hade murat in monstret i graven!

Edgar Allan Poe 1843

L Patrik WJ svensk version 13-22/04/11 Långfredag

söndag 1 maj 2011

Vårsamling: 36 Aforismer 19-36



...som KISS sa i Detroit Rock City... http://www.youtube.com/watch?v=K4-5OtBx6u8


Aforism: 12 O'clock it's Time to Rock

~*~

Precis som pommes frites består av potatis
så består alla nya bra band av rock'n'roll

LPWJ 07/04/11

***



Bilden: från 30-års jubiléet 2003 i Melbourne, AUS med symfoniorkester kallad Alive IV: Symphony


Aforism: Konserter I Största Samstämmighet

~*~

När judar anklagas för att vara SS-nazister så att skivbolag ibland ändrat KISS logon till KIZZ speglar det mest deras sätt inte bandets ;
och att deras medlemmar ibland kommit och gått pga alkoholism (inte Gene som är helnykterist)

*

Att en seriemördare har ett par KISS skivor hemma hos sig
betyder inte att ett av världens största band är dåligt

det betyder snarare att de går hem hos alla
och det är inget som bandet kan göra någonting åt

*

Att nya generationer upptäcker ett band
betyder bara att det är fullt förståeligt att turnéerna fortsätter och att KISS nu firar jubileum på jubileum
och hyllar sina egna sånger

och sina fans som liksom med ABBA
imiterat till dem framför spegeln med plastinstrument
tills de skaffade egna

LPWJ 08/04/11

video:

Rock'n'Roll All Nite LIVE Melbourne 2003

***



Bilden: Franciskus av Assisi


Aforism: St. Francis

~*~

Djuren är smartare än människor

när jag inte har kunnat prata med någon

så har jag ändå haft djuren

LPWJ 10/04/11

***



Bilden: mer än en gång utsedd till världens bästa film, en film som nästan inte höll på att göras pga producentkrångel som numer är vardagsmat men fanns även back then


Aforism: Citizen Kane

~*~

Kultur är allt från Orson Welles till Yoghurt

LPWJ 11/04/11

***



Bilden: Upptäckt av TVs genom tiderna bästa programledare Adam Alsing på TV3 och för mig var hon halva nöjet under TV4s bästa tidiga period http://www.expressen.se/noje/1.2392620/agneta-sjodin-om-sin-livssituation


Aforism: Agneta Sjödin

~*~

Även den som verkar vara perfekt

har det inte så lätt

LPWJ 11/04/11

***



Bilden: plastic spring


Aforism: Plastleksaker om Våren

~*~

Jag tror våren gör att det sanna kommer fram

och plastförhållanden kanske då spricker av sig själv

som gammal plast i gamla leksaker

LPWJ 11/04/11

***



Bilden: Jean-Baptiste Poquelin (Molière) 1622-1673


Aforism à la Molière

~*~

Livets pjäs består av skådespelarnas närvaro

LPWJ 12/04/11

***



Bilden: Al Jolson (Jazzsångaren '27) på postern över biografen, det var vanligt att sminka vita svarta då eller till indianer, så vi har kommit en bit t.ex. 1990 då Dansar med Vargar använde riktiga stammar


Aforism: Talkies

~*~

Den enda skillnaden på film då och nu

är att vi kan se deras 20-tals filmer
och snart våra egna

medan de levde i en teknik som var ny

LPWJ 17/04/11

***



Bilden: Disney fick den 1939 för Snövit och de sju dvärgarna, därav de sju små


Aforism: Stjärnglans

~*~

De mest populära får Oscars

men de bästa får en Hedersoscar

LPWJ 20/04/11

***




Aforism: Mjukt Slår Hårt

~*~

Vart ens kraft står saknar betydelse
det är vart förenad lojalitet ligger
som betyder något

LPWJ 22/04/11

***



Bilden: Rolf Lidbergs Trollfiske vykort #229


Aforism: Diktcynism

~*~

När man ingenting ser så brukar man vila istället för att prata om det

när man ingenting tror så brukar man vänta på en insikt innan man klagar på det

om man ingenting får på fisketuren så brukar man ta en paus efter alla bottennapp

så att man sen har något att skryta med istället för att bli besviken på det

LPWJ 27/04/11

***



Bilden: Rolf Lidbergs Trollposten vykort #90


Afoirms: Dyxleski

~*~

Jag är glad att jag knappt kan stava till det

kan betyda två saker
att du har det eller att du inte har dyslexi alls

men tänk de som har denna sjukdom som knappt går att stava till
vilket folkvettlöst geni kom på det...

LPWJ 27/04/11

***



Anledningen att världen ej godtar Hamas är att de är en terrororganisation av nationalister förbundna med Irans/Afghanistans gerilla som vill förinta judarna precis som Hitler enligt egen utsago, så jag blott citerar


Aforism: Antiterror för Jerusalem

~*~

Om Sverige vore Israel och Stockholm Jerusalem
Och vårat gamla grannland och unionsland Norge
var tvådelat i ett fredligt parti och ett av terror med
nationalister som ville göra allt för att få tillbaka unionen med Sverige

men att de tillika skulle leda den och ej som förr bara ingå i den

då kanske fler skulle förstå
när robotarna från fega krypskyttar började flyga över Värmland från den norska gränsen

hur barnen har det idag i Jerusalem

LPWJ 28/04/11

AB om Fatahs tillbakagång till union med nationalisterna Hamas

***



När gårdstomten fick en klädespresent utav bonden gick det illa: "Grann, grann gubbe, aldrig stå i stallet mer" (Ebbe Schön) Bilden: Onumrerat Trollvykort av Rolf Lidberg


Aforism: Gammal Gubbe, Fin i Kofta

~*~

Jag måste blivit gammal gubbe helt plötsligt
läser om troll och översätter bibeltexter

men lyssnar fortfarande på hårdrock

ja då är allt som vanligt

LPWJ 28/04/11

***




Euforism: Kvinnobilden [romantik I]

~*~

Jag har aldrig kunnat dumpa en kvinna

jag kan inte ens kasta bort bilder på kvinnor...

LPWJ 29/04/11

***




Euforism: Kärleken [romantik II]

~*~

Världens enklaste och svåraste pussel

LPWJ 29/04/11

***




Aforism: Uppvaknande

~*~

Vakna upp ur dina brustna drömmar

glid vaken in i dina dagdrömmar

LPWJ 30/04/11

***




Kafforism: Motsägelsefull kaffekopp

~*~

Ju svagare kaffet är desto fler skopor av det tar man

LPWJ 30/04/11

***

Be well,
L.Patrik W.Johansson
aka LordParzifal

(texterna finns i e-böckerna till höger i listan eller på min poeter.se sida)

http://www.poeter.se/LordParzifal