Krapps Sista Band av Samuel Beckett (nyöversättning)

hör ihop med förra veckans nyöversättning av Samuel Becketts "Krapps Sista Band"

Mitt Över(sättar)jag & Beckett

~¤~

Mitt Överjag sa åt mig
att minnas någonting på B, D & P innan jag somnade

vaknade och hade en tanke om pistage nötter,
Dennis Potter och någonting oförklarligt på B

Kan det ha varit samvetet för min ganska tomma i träda liggande blogg nu
eller något annat av Beckett, fanns väl nåt som hette
om jag inte helt missminner mig
till Minne av Godot...
eller vänta nu
...i Väntan på Godot

Nej, det tog nästan halva dagen men
nu mindes jag det så jag slipper huvudvärken i den övertrasserade
minnesbanken sen
det var enbart
att ändra Baltic till Baltikum eller det Baltiska Havet i den redan gjorda texten

LPWJ 28/09/09

***



nyöversättning av Krapp's Last Tape, en engelsk enaktspjäs av Samuel Beckett (13/04/06-22/12/89) tidigare endast översatt 1959 på Bonniers Bilden: John Hurt som Krapp 2001


Krapps Sista Band (S. Beckett)

***

En sen afton i framtiden.

Krapps lya.

I dess främre mitt ett litet bord, med två byrålådor som öppnas mot publiken.

Sittande vid bordet, vänd framåt, dvs. mittemot de bägga byrålådorna, en hopsjunken gammal man: Krapp

Rostsvarta trånga byxor alldeles för korta för honom. Rostsvart väst, fyra rymliga fickor. Tung silverklocka i kedja. Sotig vit skjorta öppen i halsen, utan krage. Ett par överraskande lortiga vita stövlar, storlek tio åtminstone, synnerligen trånga och spetsiga.

Vitt ansikte. Lila näsa. Rufsigt grått hår. Orakad.

Ytterst närsynt (men utan glasögon). Svårt att höra.

Sprucken stämma. Säregen intonation.

Strävsam gångstil.

På bordet står en bandspelare med en mikrofon och ett antal pappkartonger innehållande rullar av inspelade band.

Bordet och det direkt närliggande i rummet i ett starkt vitt ljussken. Resten av scenen i mörker.

Krapp förblir för en stund orörlig, upphäver en djup suck, ser på sin klocka, trevar i sina fickor, tar fram ett kuvert, stoppar tillbaka det, trevar vidare, tar fram en liten nyckelknippa, lyfter upp den i ögonnivå, väljer en nyckel, ställer sig upp och går mot den främre delen av bordet. Han böjer sig ned, låser upp den första byrålådan, kikar in i den, känner omkring inne i den, tar ut en bandrulle, kisar mot den, lägger tillbaka den, låser byrålådan, låser så upp den andra byrålådan och kikar in i den, känner omkring inne i den, tar ut en stor banan, stirrar på den, låser byrålådan, stoppar tillbaks nycklarna i sin ficka. Han vänder sig om, går fram mot scenkanten, stannar till, greppar bananen, skalar den, släpper skalet vid sina fötter, stoppar ena änden av bananen i sin mun och förblir orörlig, tittar uttryckslöst framför sig. Slutligen biter han av änden, vänder sig bort och börjar att gå fram och tillbaka vid scenkanten, i ljuset, dvs. inte mer än fyra eller fem steg åt vardera håll, och äter meditativt bananen. Han kliver över skalet, halkar, faller nästan, återfår balansen, böjer sig ned och stirrar på skalet och knuffar bort det till sist, fortfarande nedböjd, med foten över scenkanten ner i orkesterdiket. Han börjar åter gå av och an, äter upp bananen, återvänder till bordet, sätter sig ned, förblir för en stund orörlig igen, upphäver en djup suck, tar fram nycklarna ur sin ficka, lyfter upp dem i ögonnivå, väljer en nyckel, ställer sig upp och går mot den främre delen av bordet, låser upp den andra byrålådan, tar fram ännu en stor banan, stirrar på den, låser byrålådan igen, stoppar tillbaks nycklarna i sin ficka, vänder sig om, går fram mot scenkanten, stannar, greppar bananen, skalar den, kastar skalet ner i orkesterdiket, stoppar ena änden av bananen i sin mun och förblir orörlig, tittar uttryckslöst framför sig. Slutligen får han en idé, stoppar bananen i sin västficka, med änden uppstickande, och går med all den hastighet han kan uppbåda bakom scenen in i mörkret. Tio sekunder. Ljudlig korksmäll. Femton sekunder. Han kommer tillbaks igen ut i ljuset bärandes på en gammal liggare och sätter sig ned vid bordet. Han lägger den uppå bordet, torkar sin mun, torkar sina händer på framsidan av västen, slår ihop dem häftigt och gnuggar dem.

KRAPP

(muntert). Åh! (Han böjer sig över liggaren, bläddrar i den, finner anteckningen han söker, läser.) Låda . . . trree . . . rulle . . . fem. (han lyfter sin blick och plirar framåt. Med förtjusning.) Rulle! (paus.) Ruulllle! (lyckligt leende. Paus. Han böjer sig över bordet, börjar att stirra mot och stöka med lådorna.) Låda . . . trree . . . tre . . . fyra . . . två . . . (med förvåning) nio! gode Gud! . . . sju . . . åh! den lilla rackaren! (Han tar upp lådan, stirrar på den.) Låda trree. (Han lägger den uppå bordet, öppnar den och stirrar på rullarna inne i den.) Rulle . . . (han kikar sedan i liggaren) . . . fem . . . (han stirrar på rullarna) . . . fem . . . fem . . . åh! den lilla odågan! (Han tar fram en rulle, stirrar på den.) Rulle fem. (Han lägger den på bordet, stänger låda tre, lägger tillbaka den med de andra, tar upp rullen.) Låda tre, rulle fem. (Han böjer sig över apparaten, tittar upp. Med förtjusning.) Ruulllle! (lyckligt leende. Han böjer sig ned, laddar rullen på apparaten, gnuggar sina händer.) Åh! (Han kikar i liggaren, läser anteckningen vid sidans fot.) Mor vilar äntligen nu . . . Hm . . . Den svarta bollen . . . (Han lyfter sin blick, stirrar blankt framåt. Förbryllad.) Svart boll? . . . (Han kikar åter i liggaren, läser.) Den svarta sköterskan . . . (Han höjer sitt huvud, grubblande, kikar återigen i liggaren, och läser.) Svagt förbättrat tillstånd i tarmarna . . . Hm . . . Minnesvärd . . . vad? (Han tittar närmare.) Höstdagjämning, minnesvärd höstdagjämning. (Han lyfter sin blick, stirrar blankt framåt. Förbryllad igen.) Minnesvärd höstdagjämning? . . . (Paus. Han rycker på både huvud och axlar, kikar igen i liggaren, läser.) Farväl till--(han vänder på sidan)--kärleken.

Han höjer sitt huvud, grubblande, böjer sig över apparaten, knäpper på den och intar lyssnarpositionen, dvs. framåtlutande, armbågarna på bordet, handen kupad runt örat mot apparaten, vänd framåt.

BAND

(stark röst, rätt pompös, tydligen Krapps vid en mycket yngre ålder.) Trettionio idag, frisk och klar som en--(Sätter sig mer bekvämt tillrätta och slår ner en av lådorna från bordet, svär, knäpper av, sveper våldsamt ned lådor och liggare i backen, spolar tillbaka bandet till början, knäpper på, intar åter positionen.) Trettionio idag, frisk och klar som en klocka, bortsett från min gamla svaghet, och intellektuellt har jag nu all anledning att misstänka vid . . . (tvekar) . . . höjdpunkten--eller däromkring. Firade den hemska tilldragelsen, som på senare år, stilla vid vinhuset. Inte en själ. Satt framför brasan med slutna ögon, avskiljande agnarna från vetet. Krafsade ned ett par noteringar, på baksidan av ett kuvert. Skönt att vara tillbaks igen i min lya i mina gamla trasor. Har just, måste jag tyvärr säga, ätit tre bananer och endast med viljekraft avhållit mig från en fjärde. Ödesdigra saker för en man med mina betingelser. (Med eftertryck.) Skär ut dem! (paus.) Den nya lampan ovanför mitt bord är en klar förbättring. Med allt detta mörker omkring mig känner jag mig mindre ensam. (Paus.) På ett sätt. (Paus.) Jag går hjärtligt gärna upp och går omkring i det, sedan tillbaka hit till . . . (tvekar) . . . mig. (paus.) Krapp.

Paus.

Vetet, vad kan man undra menar jag nu med det, jag menar . . . (tvekar) . . . jag antar att jag menar det där som är värt att ha när allt dammet har--när allt mitt damm har lagt sig. Jag sluter mina ögon och försöker att föreställa mig det.

Paus. Krapp sluter sina ögon för en stund.

Extraordinär tystnad denna afton, jag lyssnar spänt men hör inte ett ljud. Gamla Miss McGlome sjunger alltid vid denna timma. Men inte ikväll. Sånger från hennes flickår, säger hon. Svårt att se henne som en flicka. Underbar kvinna, dock. Från Connaught, antar jag. (Paus.) Kommer jag att sjunga då jag är i hennes ålder, om jag någonsin blir det? Nej. (Paus.) Sjöng jag som grabb? Nej. (Paus.) Sjöng jag någonsin? Nej.

Paus.

Har nyss lyssnat på ett gammalt år, slumpvis utvalda stycken. Jag kontrollerade inte i boken, men det måste vara minst tio eller tolv år sedan. Vid den tidpunkten tror jag att jag fortfarande från och till bodde tillsammans med Bianca i Kedar Street. Slipper nu det som väl är, tack Jesus! Hopplös affär. (Paus.) Inte mycket med henne, bortsett från ett ömhetsbevis för hennes ögon. Mycket varma. Jag var plötsligt dem igen. (Paus.) Utomordentliga! (Paus.) Nåväl . . . (Paus.) Dessa gamla P.M. är gräsliga, men jag finner dem inte sällan--(Krapp knäpper av, grubblar, knäpper på igen)--vara en hjälp innan jag sätter igång med nya . . . (tvekar) . . . tillbakablickar. Svårt att tro att jag någonsin varit en sådan ung valp. Rösten! Jesus! Och ambitionerna! (Ett kort skratt vilket Krapp förenar sig med.) Och alla löften! (Ett kort skratt vilket Krapp förenar sig med.) Att dricka mindre, speciellt. (Ett kort skratt från Krapp enbart.) Statistiken. Sjuttonhundra timmar, av de föregående drygt åttatusen, förtärdes allena i lokaler med utskänkningstillstånd. Över 20%, säg 40% av hans vakna liv. (Paus.) Planerar ett mindre . . . (tvekar) . . . fängslande sexualliv. Den sista av hans faders sjukdomar. Flaggar för jakten efter lyckan. Ouppnåelig lugn magkänsla. Hånler åt det han kallar sin ungdom och tackar Gud att det är över. (Paus.) Klingar falskt där. (Paus.) I skuggan av opus . . . magnum. Slutar med ett --(kort skratt)--gläfsande till Försynen. (Ett förlängt skratt vilket Krapp förenar sig med.) Vad finns kvar av allt det där eländet? En flicka i en ruffig grön kappa, på perrongen på en järnvägsstation? Nej?

Paus.

När jag ser--

Krapp knäpper av, grubblar ett tag, ser på sin klocka, står upp, går bakom scenen in i mörkret. Tio sekunder. Korksmäll. Tio sekunder. Ännu en kork. Tio sekunder. En tredje kork. Tio sekunder. Ett kort utbrott av skälvande sång.

KRAPP

(sjunger).

Nu så är dagen över,
Natten är nu nära-ära,
Skuggorna--

Hostattack. Han kommer tillbaka in i ljuset igen, sätter sig ned, torkar sin mun, knäpper på, intar åter sin lyssnarposition.

BAND

--Tillbaka på det år som har gått, med vad jag hoppas kanhända är en glimt i det gamla ögat som kommer, tänker jag naturligtvis på huset invid kanalen där min mor låg döende, på senhösten, efter hennes långa änkestånd (Krapp rycker till), och den--(Krapp knäpper av, spolar tillbaka bandet igen en bit, vinklar sitt öra närmre apparaten, knäpper på igen)--döende, efter hennes långa änkestånd, och den--

Krapp knäpper av, lyfter sin blick, stirrar blankt framför sig igen. Hans läppar rör sig från stavelserna av "änkestånd." Inte ett ljud. Han ställer sig upp, går bakom scenen in i mörkret igen, kommer tillbaka med ett enormt lexikon, lägger det uppå bordet, sätter sig ned och slår upp ordet.

KRAPP

(läser i lexikon). Tillstånd--eller omständighet i livet--eller kvarlevande--som änka--eller änkeman. (Tittar upp. Förbryllad.) Livet--eller kvarlevande? . . . (Paus. Han kikar åter i lexikonet. Och läser.) "Änkedräkter för sörjande" . . . Tillika hos ett djur, särskilt en fågel . . . Dominikaneränkan eller vävarfågeln . . . Svart fjäderdräkt hos hannen . . . (Han tittar upp. Med förtjusning.) Dominikaneränkefågeln!

Paus. Han slår igen lexikonet, knäpper på, intar åter lyssnarpositionen.

BAND

--bänk nere vid dammen från vilken jag kunde se hennes fönster. Där satt jag, i den bitande kyliga vinden, och önskade att hon var borta. (Paus.) Knappast en själ, blott ett par stamgäster, barnflickor, småbarn, gamla gubbar, hundar. Jag lärde känna dem tämligen väl--åh till utseendet menar jag förstås! En mörkhyad ung skönhet minns jag i synnerhet, klädd helt i vitt och stel, med utomordentlig barm, med en stor svarthuvad barnvagn, ytterst begravningsaktig tingest. Närhelst jag såg i hennes riktning hade hon sin blick på mig. Och ändå när jag tog mod till mig att tala till henne--då vi ej presenterats för varandra--hotade hon med att tillkalla en konstapel. Som om jag hade lagt an på hennes dygd! (Skratt. Paus.) Ansiktet som hon hade! Ögonen! Som . . . (tvekar) . . . krysolit! (Paus.) Nåja . . . (Paus.) Jag var där då--(Krapp knäpper av, grubblar igen, knäpper så åter på)--rullgardinen föll ner, en av de där smutsbruna historierna, kastande en boll till en liten vit hund, slumpade det sig. Jag råkade titta upp och där var den. Helt slutkörd, till sist. Jag satt kvar ett slag med bollen i min hand med hunden gläfsande och tassande mot mig. (Paus.) Stunder. Hennes stunder, mina stunder. (Paus.) Hundens stunder. (Paus.) Till sist höll jag ut den mot honom och han tog den i sin mun, försiktigt, försiktigt. En liten, gammal, svart, hård, solid gummiboll. (Paus.) Jag skall alltid känna den, i min hand, tills den dag som jag dör. (Paus.) Jag kunde ha behållit den. (Paus.) Men jag gav den till hunden.

Paus.

Ack ja . . .

Paus.

Själsligen ett år av outgrundliga förmörkelser och hängivelser tills den där minnesvärda kvällen i Mars vid slutet av vågbrytaren, i den tjutande vinden, som aldrig skall glömmas, då jag plötsligt såg det hela framför mig. Visionen, till sist. Denna drömsyn är vad jag i huvudsak har att inspela denna afton, istället för dagtid då mitt arbete är slut och måhända ingen plats där längre finnes kvar i mitt minne, varmt eller kallt, för det mirakel som . . . (tvekar) . . . för den eld som upptände den. Vad jag plötslig fick se då var nu detta, att det som jag trott som pågått hela mitt liv, nämligen--(Krapp knäpper av otåligt, spolar bandet framåt, knäpper på igen)--väldiga granitblock där skummet yrde upp i ljuset från fyren och vindmätaren spann runt likt en propeller, det stod klart för mig till slut att mörkret som jag alltid har kämpat med att hålla under kontroll i verkligheten är--(Krapp svär, knäpper av, spolar bandet framåt, knäpper så på igen)--okrossbara associationer tills mitt upphävande av storm och natt med ljuset från uppenbarelsen och elden--(Krapp svär högre, knäpper av, spolar bandet framåt, knäpper på igen)--mitt ansikte mitt i hennes bröst och min hand på henne. Vi låg där utan att röra oss. Men under oss skälvde allting, och rörde oss, försiktigt, upp och ner, och från sida till sida.

Paus.

Efter midnatt nu. Aldrig förr varit med om en sådan tystnad. Jorden kanske är obefolkad.

Paus.

Här avslutar jag--

Krapp knäpper av, spolar bandet bakåt, knäpper på igen.

--övre sjön, med stakbåten, badade från sandbanken, lade sedan ut in i strömfåran och drev. Hon låg utsträckt på golvplanken med händerna under sitt huvud med slutna ögon. Solen öste ned, en svag bris, vattnet skönt och friskt. Jag noterade ett rivmärke på hennes lår och frågade hur hon hade lyckats få det. Då jag plockade krusbär, sade hon. Jag sade då återigen att jag tyckte det var hopplöst och ingen idé att fortsätta, och hon höll med, utan att öppna ögonen. (Paus.) Jag bad henne att se på mig och efter ett par ögonblick--(paus)--efter ett par ögonblick gjorde hon det, men ögonen var blott springor, på grund av solskenet. Jag böjde mig över henne för att ge dem skugga och de öppnades. (Paus. Lågt.) Släpp in mig. (Paus.) Vi drev in bland vassens kaveldun och fastnade. Där de böjde sig ned, suckande, vid fören! (Paus.) Jag lade mig ned över henne med mitt ansikte mitt i hennes bröst och min hand på henne. Vi låg där utan att röra oss. Men under oss skälvde allting, och rörde oss, försiktigt, upp och ner, och från sida till sida.

Paus.

Efter midnatt nu. Aldrig förr varit med om--

Krapp knäpper av, grubblar ett tag. Slutligen trevar han i sina fickor, stöter på bananen, tar ut den, blänger på den, stoppar tillbaks den igen, trevar, tar fram kuvertet, trevar igen, stoppar tillbaka kuvertet, ser på sin klocka, ställer sig upp och går bakom scenen in i mörkret. Tio sekunder. Ljud av flaska mot glas, sedan en kort upptappning. Tio sekunder. Flaska mot glas enbart. Tio sekunder. Han kommer tillbaks igen lite ostadig in i ljuset, går till bordets främre del, tar fram nycklarna, lyfter dem i ögonnivå, väljer en nyckel, låser upp den första byrålådan, kikar in i den, känner omkring inne i den, tar fram en rulle, stirrar på den, låser byrålådan, stoppar tillbaka nycklarna i sin ficka igen, går och sätter sig, tar av rullen från apparaten, lägger den ovanpå lexikonet, laddar det jungfruliga rullbandet på apparaten, tar fram kuvertet ur sin ficka, ser efter på baksidan av det, lägger det på bordet, knäpper på, harklar sig och börjar att spela in.

KRAPP

Har nyss lyssnat på den där dumma jäkeln som trodde han var jag för trettio år sedan, svårt att tro att jag någonsin varit så dum som då. Tack gode Gud att allt det där är över ändå. (Paus.) Vilka ögon hon hade! (Grubblar, inser att han spelar in tystnaden, knäpper av, grubblar igen. Slutligen.) Allting där, allting, allt det--(Inser att det här inte blir inspelat, knäpper på.) Allting där, allting uppå det här gamla dyngklotet, allt ljus och mörker och svältande och festande genom . . . (tvekar) . . . tiderna! (Med ett rop.) Ja! (Paus.) Låt det vara! Jesus! Sluta att tänka på din läxa! Jesus (Paus. Trött.) Nåja, kanske han hade rätt. (Grubblande igen. Inser igen. Knäpper av. Ser efter på kuvertet.) Pah! (Knycklar ihop det och slänger iväg det. Grubblar. Knäpper på igen.) Inget att säga, inte ett knyst. Vad är väl ett år nu? Ett surt idisslande och en gjutjärnsstol. (Paus.) Njöt av ordet rulle. (Med förtjusning.) Ruulllle! Lyckligaste ögonblicket av den senaste halvmiljonens. (Paus.) Sjutton exemplar sålda, av vilka elva var för partipris för fria lånebibliotek på andra sidan haven. Börjar bli känd. (Paus.) Ett pund och sex någonting, åtta utan minsta tvivel. (Paus.) Släpade mig ut en eller annan gång, innan sommaren blev kall igen. Satt och huttrade i parken, drunknade i drömmar och brann av längtan att försvinna. Inte en själ. (Paus.) De sista drömsynerna. (Med eftertryck.) Håll dem under kontroll nu! (Paus.) Plågade ögonen ur mig igen när jag läste Effir, en sida om dan, med heta tårar igen. Effie . . . (Paus.) Kunde ha varit lycklig med henne, däruppe vid det Baltiska, och pinjeträden, och sanddynerna. (Paus.) Visst kunde jag väl det? (Paus.) Och hon med? (Paus.) Pah! (Paus.) Fanny kom in ett antal gånger. Beniga gamla spöke till hora. Kunde inte göra mycket, men jag antar det är bättre än en spark i skrevet. Sista gången var inte så tokig. Hur lyckas du med det, sade hon, vid din ålder? Jag talade om för henne att jag hade sparat mig hela livet för henne. (Paus.) Gick till kvällsgudstjänst en gång, som när jag gick i kortbyxor. (Paus. Sjunger.)

Nu så är dagen över,
Natten är nu nära-ära,
Skuggorna--(hostar, sedan nästintill ohörbart)--i kvällningen
Smyga längs med himmelssfär.

(Kippar efter andan.) Somnade och föll av kyrkbänken. (Paus.) Undrade ibland i natten om en sista ansträngning kanske skulle vara--(Paus.) Äh drick upp din sprit nu och få dig själv i säng. Fortsätt detta dravel på morgonen. Eller lämna det därhän. (Paus.) Lämna det därhän. (Paus.) Ligg uppstöttad i mörkret--och vandra. Var återigen i skogen i dalgången en Julafton, samlande järnek, den med de röda bären. (Paus.) Var återigen på Croghan en Söndagsmorgon, i diset, med hyndan, stanna och lyssna till klockorna. (Paus.) Och så vidare. (Paus.) Var igen, var igen. (Paus.) Allt det där gamla eländet. (Paus.) En gång var inte nog för dig. (Paus.) Lägg dig ner över henne.

Lång paus. Han böjer sig plötsligt över apparaten, knäpper av, rycker av bandet, kastar iväg det, sätter på det andra, spolar fram det till det ställe han önskar, knäpper på, lyssnar stirrande framför sig.

BAND

--krusbär, sade hon. Jag sade då återigen att jag tyckte det var hopplöst och ingen idé att fortsätta, och hon höll med, utan att öppna ögonen. (Paus.) Jag bad henne att se på mig och efter ett par ögonblick--(paus)--efter ett par ögonblick gjorde hon det, men ögonen var blott springor, på grund av solskenet. Jag böjde mig över henne för att ge dem skugga och de öppnades. (Paus. Lågt.) Släpp in mig. (Paus.) Vi drev in bland vassens kaveldun och fastnade. Där de böjde sig ned, suckande, vid fören! (Paus.) Jag lade mig ned över henne med mitt ansikte mitt i hennes bröst och min hand på henne. Vi låg där utan att röra oss. Men under oss skälvde allting, och rörde oss, försiktigt, upp och ner, och från sida till sida.

Paus. Krapps läppar rör sig. Inget ljud.

Efter midnatt nu. Aldrig förr varit med om en sådan tystnad. Jorden kanske är obefolkad.

Paus.

Här avslutar jag nu denna rulle. Låda--(paus)--tre, rulle--(paus)--fem. (Paus.) Kanske mina bästa år är borta. När det fanns en chans till lycka. Men jag skulle inte vilja ha dem tillbaka. Inte med glöden i mig nu. Nej, jag skulle inte vilja ha dem tillbaks igen.

Krapp stirrar orörligt framför sig. Bandet spinner vidare i tystnad.

RIDÅ

***

(Samuel Beckett 1958)

LPWJ svensk version 22-27/09/09



***

Förhöst från VIP listan:

Baronessan Reflekterar
Hemligheter Helikopterar
MyTaglines DiCapriopatriotiserar
Ulvstrumpa Kattologiserar, katt o lov säger vi


Newz:

SvD Topplist litteratur (ursäkt för bokrea på ytliga böcker)
AB
A-barnen är tillbaks igen (är själv ett men mig har nazisterna ingen nytta av)
AB
Anna Anka, inget nytt under solen, spräck jantelagen - den fungerar inte, ej heller avundsjuka
DN Tyskland back to basics igen efter mellanår
SvD -----"-----
AB -----"-----
AB
Verklighetens Heroes
DN
Sossarna misskötte landet i drygt 10 år utan att någon klagade nu äntligen görs någonting för att reparera det som går att reparera Reinfeldt vs Sahlin 6 - 0

Bloggz:

om kultur/teater

Nyhetsguide.se
Killing Zoe again
claeskrantz.se
Fragment
Inget Val
Bokbloggar.nu
Fria Nyheter
Bosses blogg
Kent Persson(m) blogg
Knallhattens osorterade tankar
Daniels Teaterblogg
Skrinvägen
Bodils blogg
My dad read Kierkegaard
Kulturbloggen


***

Bloggar om poesi, dikt, dikter, översättning, samuel beckett, lyrik, kultur, teater, pjäs, författare

intressant som att Bonniers inte verkar nyöversätta mycket då de flesta av dessa texter enbart finns på 50-talet gjorda av någon gubbe eller tant

Be well,
LordParzifal