(Images from Gustave Doré's illustrations to The Raven.)
***** Som alltid är bilderna klickbara för större bild *****Korpen (E.A. Poe)~¤~En gång kring den dystra mörka midnatt, då jag
begrundade, svag och matt,
Mången pikant och kuriös volym av de bortglömda
traditionernas läror från förr,
Medan mitt huvud föll sakta, nästan jag halvsov, hördes
plötsligt där någon lätt knacka,
Som av någons försiktiga klappande, klappande på min
kammardörr
“Någon besökare de' är,” jag muttrade, “knackande på min
kammardörr—
Blott det, och intet mer ljudet utgör.”
(Plate 4 - A Midnight Dreary) Åh, tydligt så minns jag det var i en kulen December,
Och vart enskilt glödande kol bringa sin ande ut på detta
golv då det dör
Ivrigt jag så önskade morgondag;—fåfängt sökt att låna
hade ock jag
Från mina böcker en sorgetids avbrott i dess
blad—sorgen över den förlorade Lenore av vörd—
För den sällsynt strålande jungfru vilken änglarna kallar
Lenore av vörd—
Namnlös här för evigt sörjd
(Plate 5 - Bleak December)
(Plate 6 - Vainly I had Sought to Borrow) 
(Plate 7 - Sorrow for Lenore)
(Plate 8 - Nameless Here for Evermore) Och det silkeslena sorgesamt obestämda prasslandet av de
lila förhängen
Hänförde mig—fyllde mig även med de sällsamma fasor
som mig aldrig tidigare vidrört;
Så att jag nu, för att stilla mitt hjärta som snabbare slog,
stod och återtog,
“Någon besökare de' är som enträget be om inträde vid
min kammardörr—
Någon sen besökare de' är som enträget be om inträde vid
min kammardörr;—
Blott detta det är, och intet mer ljudet utgör.”
(Plate 9 - Some Late Visitor) Strax växte dock min själskraft åter; tvekande då ej
längre,
“Min Herre,” sade jag, “eller Dam, med ert överseende jag
verkligen be om bör;
Men faktum är att jag halvsov nu, och så stilla klappande
kom du,
Och så svagt knackande kom du, knackande uppå min
kammardörr,
Att jag knappt var säker på att jag dig hörde”—här öppnade
jag vidöppen denna dörr;—
Mörkret där, och intet mer där hörs
(Plate 10 - Darkness there and Nothing More) Djupt in i detta mörkret betraktande, länge och väl jag
stod där undrande, fruktande,
Tvivlande, drömmande de drömmar som ingen dödlig
någonsin vågat att drömma förr;
Men tystnaden var där obruten, och stillheten gav ej
några tecken,
Och det enda ord som uttalades där var det viskade,
“Lenore!” så skört
Detta jag viskade, och ett eko mumlade det ordet tillbaks,
“Lenore!” så skört—
Enbart det, och intet mer ljudet utgör
(Plate 11 - Dreams No Mortal Ever Dared to Dream Before) Tillbaks igen i kammaren omvändande, med hela min själ
inom mig brinnande,
Snart igen jag där en knackning hör som var något starkare
än förr
“Säkerligen,” sade jag, “säkerligen är det något vid mitt
fönstergaller:
Låt mig se, då, vad är därpå, och detta mysterium
utforska för—
Låt mitt hjärta bliva still för en stund och detta mysterium
utforska för;—
De' är väl denna vind och intet mer ljudet utgör.”
(Plate 12 - Something at My Window Lattice) Där slängde jag nu fönsterluckan upp, då, med månget
flaxande och skutt,
In där trädde så en ståtlig korp från fordom och de heliga
dagar av världen förr;
Inte den minsta hälsning av vördnad gav han; inte en
endaste minut där stannade eller kvarblev han;
Men, med en min av herre eller fru, upphöjd där satt ovan
min kammardörr—
Upphöjd där satt uppå en byst av Pallas strax ovan min
kammardörr—
Upphöjd, och så satt, och intet mer där rör
(Plate 13 - Open here I Flung the Shutter) 
(Plate 14 - Not the Least Obeisance Made He)
(Plate 15 - Perched Upon a Bust of Pallas) Då denna fågel ebenholtssvart narrade mitt ledsna
sinnelag till ett leende,
Genom den gravallvarliga och strama värdigheten i sin
uppsyn där den sig för
“Fastän din kam må vara avklippt och rakad, fastän,” jag
sade, “du i sanning ej är någon kråka,
Ruskiga dystra och forntida korp vandrande in från där
du Nattens strand angör—
Säg mig ditt förnämliga namn vid den Nattens Plutoniska
strand som du angör!”
Kraxar där Korpen, “Omintetgör.”
(Plate 16 - Wandering from the Nightly Shore) Högeligen jag förundrade mig över detta otympliga
fjäderfä att så klart där talet yttrades,
Dock gav svaret liten mening—liten betydelse det innehöll;
För vi kan inte hjälpa att vi samtycka att ingen levande
människa
Ännu någonsin välsignats med att se en fågel ovan sin
kammardörr—
Fågel eller best uppå den skulpterade byst ovan sin
kammardörr,
Med ett sådant namn som “Omintetgör.”
(Plate 2 - Nevermore) Men korpen, sittande ensam uppå den fridfulla byst,
talade endast
Detta enda ord, som om hans själ i detta enda ord han utgjöt
Intet mera sedan han yttrade—inte en fjäder sedan han
flaxade med—
Tills jag knappt mer än muttrade, “andra vänner har
flugit förr—
Om morgonen kommer han att lämna mig, som mitt hopp
har flugit förr.”
Då sade fågeln, “Omintetgör.”
(Plate 17 - Other Friends Have Flown Before) Skärrad av att stillheten brutits av ett svar som så
träffande uttalats,
“Tveklöst,” sade jag, “vad den yttrar är det enda som den
har på lager och hört,
Uppsnappat från någon olycklig husbonde vilken denna
obarmhärtiga Olycka
Följde fort och följde fortare tills hans sånger bördan bar
och var tråden röd—
Tills dess att hans Hoppets sorgesånger den melankoliska
bördan bar och var tråden röd
Av ‘Intet—omintetgör’.”
(Plate 1 - Title Page) Men Korpen alltjämt narrade mig och hela min stämning
till ett leende,
Genast jag rullade en kudde rund där framför fågeln, och
byst och dörr;
Sedan uppå dess sjunkande sammet, begynte jag med att
där länka samman
Sinnesstämning med sinnesstämning, tänkande vad
denna olycksbådande fågel av världen förr—
Vad denna dystra, otympliga, ruskiga, utmärglade och
olycksbådande fågel av världen förr
Menade med att där kraxa “Omintetgör.”
(Plate 18 - Fancy Unto Fancy) Detta att gissa satt jag med där upptagen, men uttryckte
gjorde ingen stavelse
För denna fågel vars flammande ögon nu brände heta mitt i
mitt bröst;
Om detta och mer därtill satt jag och siade, med mitt
huvud lätt tillbakalutat och vilande
På kuddens sammetsbeklädnad som lampans sken
triumferande där röjt,
Men vars violetta sammetsbeklädnad som lampans sken
triumferande där röjt,
Ödet att hon åter skall tynga, ack, omintetgör!
(Plate 19 - Velvet Lining) Då mig där tycktes att luften tätnade, med en parfymerad
doft från ett okänt kar av rökelse
Svängd utav Serafimen vars stegs ljud pinglande uppå det
stoppade golvet där föll
“Usling,” skrek jag, “din Gud haver förlänat dig—genom
dessa änglavarelser haver han skänkt dig
Respit—respit och glömskans dryck, från dina minnen av
Lenore av vörd!
Svälj, åh svälj denna goda glömskedryck och glöm den
förlorade Lenore av vörd!”
Kraxade där Korpen, “Omintetgör.”
(Plate 20 - Respite and Nepenthe) “Profet!” sade jag, “ondskefulla tingest!—alltjämt profet,
om än fågel eller djävulsbest!—
Om så av Frestaren sänd, eller om stormen slungade dig hit
på stranden uppsköljd,
Bedrövad ändock helt oförfärad, i detta ökenland
förtrollat—
I detta hem hemsökt av ohygglighet—säg mig ärligt, ber
jag gör—
Finns det—finns det kåda i Balsamträdet?—säg mig—säg
mig, ber jag gör!”
Kraxade där Korpen, “Omintetgör.”
(Plate 21 - By Horror Haunted)
(Plate 22 - Balm in Gilead) “Profet!” sade jag, “ondskefulla tingest—alltjämt profet,
om än fågel eller djävulsbest!
Vid den Himmel som böjer sig öfver oss—vid den Gud vi
bägge dyrkar högt—
Säg denna själ med sorgen tyngd om, inom det fjärran
Aidenn,
Den skulle omfamna ett jungfruhelgon vilken änglarna
där kallar Lenore av vörd—
Omfamna där en sällsynt strålande jungfru vilken änglarna
kallar Lenore av vörd.”
Kraxade där Korpen, “Omintetgör.”
(Plate 23 - Whom the Angels Name Lenore) “Var då detta ordet vårt tecken till avsked, fågel eller
plågoande,” jag, uppspringande, där skrek—
“Far du iväg tillbaks igen in i stormen och den Nattens
Plutoniska strand som du angör!
Lämna ingen svart plym här som minnesgåva av den lögn
som din själ haver uttalat!
Lämna min ensamhet obruten!—ge dig så av från bysten
ovanför min dörr!
Tag din näbb ut ur mitt hjärta, och tag din skepnad bort
från min dörr!”
Kraxar där Korpen, “Omintetgör.”
(Plate 24 - Bird or Fiend!)
(Plate 25 - Back into the Tempest) Och Korpen, aldrig ens fladdrande, alltjämt där sittande,
alltjämt där sittande
Uppå den bleka byst av Pallas strax ovanför min
kammardörr;
Och hans ögon äga ett skimmer av en demons som där
stilla drömmer,
Och lampans sken öfver honom flödande bringa att hans
skugga uppå golvet rörs;
Och min själ från denna skugga som där flytande uppå
golvet rörs
Ödet att den åter skall upplyftas—omintetgör!
(Plate 26 - My Soul from out that Shadow)(Edgar Allan Poe 1845)
LPWJ svensk version 15-18/10/09
Först publicerad på poeter.se 18 Okt 2009 där den finns kvar med kommentarer med illustrationer av W.Heath Robinson (1872-1944)
Korpene-bok: Poe's Poem
(Plate 3 - ANATKH (Inevitability))Edgar Allan Poe
The Raven[First published in 1845]
Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
`'Tis some visitor,' I muttered, `tapping at my chamber door -
Only this, and nothing more.'
Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; - vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow - sorrow for the lost Lenore -
For the rare and radiant maiden whom the angels named Lenore -
Nameless here for evermore.
And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me - filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
`'Tis some visitor entreating entrance at my chamber door -
Some late visitor entreating entrance at my chamber door; -
This it is, and nothing more,'
Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
`Sir,' said I, `or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you' - here I opened wide the door; -
Darkness there, and nothing more.
Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before
But the silence was unbroken, and the darkness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, `Lenore!'
This I whispered, and an echo murmured back the word, `Lenore!'
Merely this and nothing more.
***Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
`Surely,' said I, `surely that is something at my window lattice;
Let me see then, what thereat is, and this mystery explore -
Let my heart be still a moment and this mystery explore; -
'Tis the wind and nothing more!'
Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.
Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
`Though thy crest be shorn and shaven, thou,' I said, `art sure no craven.
Ghastly grim and ancient raven wandering from the nightly shore -
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning - little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door -
Bird or beast above the sculptured bust above his chamber door,
With such name as `Nevermore.'
***But the raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only,
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered - not a feather then he fluttered -
Till I scarcely more than muttered `Other friends have flown before -
On the morrow he will leave me, as my hopes have flown before.'
Then the bird said, `Nevermore.'
Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
`Doubtless,' said I, `what it utters is its only stock and store,
Caught from some unhappy master whom unmerciful disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore -
Till the dirges of his hope that melancholy burden bore
Of "Never-nevermore."'
But the raven still beguiling all my sad soul into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore -
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking `Nevermore.'
This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamp-light gloated o'er,
But whose velvet violet lining with the lamp-light gloating o'er,
She shall press, ah, nevermore!
***Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
`Wretch,' I cried, `thy God hath lent thee - by these angels he has sent thee
Respite - respite and nepenthe from thy memories of Lenore!
Quaff, oh quaff this kind nepenthe, and forget this lost Lenore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil! -
Whether tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted -
On this home by horror haunted - tell me truly, I implore -
Is there - is there balm in Gilead? - tell me - tell me, I implore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us - by that God we both adore -
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels named Lenore -
Clasp a rare and radiant maiden, whom the angels named Lenore?'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Be that word our sign of parting, bird or fiend!' I shrieked upstarting-
`Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! - quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted - nevermore!
(Plate 27 - The Secret of the Sphinx)***
***Vår hos VIP listan:UlvstrumpaBaronessanSjälsöga: Själens ÖgaHemligheterhenry bronetts poesi bloggBloggz:om poesi
freatheCraxyknasNyhetsbloggenParadiset365 saker du kan göraLevis bloggGäst hos Gester In an Attempt to make a Song...StugtankarOrden tar platsHögsbo biblioteks bloggGotiska KlubbenNewz:Reinfeldt är den enda som applåderats vid sitt tillträde efter 10 år av passivt helvete i riksdagen utan några steg framåt eller bakåt bara status quo...säger en del...
DNABSlår man äldre så borde man förstå att man blir behandlad därefter, men det är just felet, dessa sociopater tänker inte förrän de själva blir utsatt för några påsksmällar hotande dem själva men då är det ju för sent för de 78-åriga offren tyvärr
DNABVärldens bästa Zlatan, positiva påsksmällar
ABRIP Lillen Eklund
ABFörst petades Beethovens 10:a ihop nu kommer elektroniska versioner
DNGlad Påsk!***
Bloggar om
poesi,
dikt,
dikter,
poe,
korpen,
påsk,
raven,
kultur,
poet,
lyrikintressant som att Poe också skrev Poem det rimmade ju nästan
Be well,
LordParzifal
![[Valid Atom 1.0]](valid-atom.png "Validate my Atom 1.0 feed")
Inlägg
