Bilden: ur Lucio Fulcis utmärkta nyversion Gatto nero från 1981, andra är Hoffmans, Argentos, Gordons och Ulmers svartvita version 1934 youtube.com/watch?v=cV0dojOzfnY
***
FÖR den mest vilda, och ändå den mest hemtrevliga berättelsen vilken jag är i färd med att nedskriva, varken förväntar jag mig eller begär tilltro. Galen förvisso skulle jag då varit att det förvänta, i ett fall där mina egna innersta sinnen försmå sin egen vittnesbörd. Dock, galen är jag ej - och helt säkert så drömmer jag icke. Men imorgon så dör jag, och idag så vill jag min själ avbörda. Det närmaste syftet är att inför världen framlägga, på enklaste sätt, kort och koncist, och förutan kommentarer, en serie av rena hushållshändelser. Som en följd därav, har dessa händelser förskräckt - och plågat - och förgjort mig. Ändock skall jag inte försöka att dem förklara. För mig, har de frambringat föga annat än ren Skräck och Fasa - för många andra skall de sig te som ej förfärligare än barockerier. Framdeles, kanhända, någon med intellekt kan bliva funnen vilken kommer att försätta min vålnad till det alldagliga - ett intellekt som är lugnare, mer logiskt tänkande, och vida mindre lättrört än mitt eget, vilket kunna förnimma, uti de förhållanden jag i detalj beskriva med bävan, intet mer än en vanlig ordningsföljd utav ytterst naturliga orsaker och verkanden.
Från min tidiga barndom var jag känd för den läraktighet och sanna mänsklighet som fanns i min läggning. Mitt hjärtas milda temperament var så framträdande till den grad att denna ömhet blev ett skämt bland mina vänner. Jag var särskilt förtjust i djur, och blev bortskämd av mina föräldrar med ett stort antal husdjur. Med dessa spenderade jag det mesta av min tid, och var aldrig så lycklig som då jag matade och kramade om dem. Denna min karaktärs säregenhet växte under min uppväxt, och uti min manbarhet, och jag erhöll av det en av mina främsta källor till gottfinnande. För de som har hyst en tillgivenhet för en trofast och klok hund, behöver jag näppeligen bemöda mig om en förklaring av innerlighetens natur i tillfredsställelsen sålunda erhållen. Det finns något i den osjälviska och självuppoffrande kärleken hos djuren, vilket går direkt till hjärtat på den som har haft talrika tillfällen att bepröva den futtiga vänskapen och flyktiga lojaliteten hos den simpla Människan.
Jag gifte mig tidigt, och var glad att i min fru finna en läggning inte väsensskild från min egen. Iakttagande min förkärlek för tama husdjur, gick inget tillfälle henne förbi att införskaffa dessa av det mest älskvärda slag. Vi hade fåglar, guldfiskar, en fin hund, kaniner, en liten apa, och en katt.
Denna sistnämnda var ett anmärkningsvärt storväxt och vackert djur, helsvart, och klok i förvånansvärd grad. Då samtalet var om hans intelligens, gav min fru, som i själ och hjärta inte så lite var präglad av vidskeplighet, ofta förekommande anspelningar på forntida populära föreställningar, vilka ansåg alla svarta katter såsom häxor i förklädnad. Inte för att hon någonsin menade allvar på denna punkt - och jag nämner saken enbart av den enkla anledningen att det händelsevis, just nu, råkade hågkommas.
Pluto - detta var kattens namn - var mitt favorithusdjur och min lekkamrat. Jag ensam matade honom, och han åtföljde mig vartän jag var inne i huset. Det var också med svårighet som jag kunde förhindra honom att följa mig längs med gatorna.
Vår vänskap varade, på detta sätt, under åtskilliga år, under vilka mitt allmänna temperament och min karaktär - genom den Fantastens Omåttlighets behjälplighet - hade (jag rodnar att det erkänna) upplevt en radikal förändring till det sämre. Jag blev, dag för dag, mer tvär, mer irritabel, mer likgiltig inför andras känslor. Jag själv blev lidande då jag använde obehärskat språk med min fru. Omsider, utlovade jag även våld mot hennes person. Mina husdjur, kände naturligtvis, nog av förändringen i mitt lynne. Jag inte bara försummade dem, utan behandlade dem illa. För Pluto, emellertid, bibehöll jag ännu en tillräcklig respekt som avhöll mig från att behandla honom omilt, då jag inte hade några skrupler om att behandla kaninerna omilt, apan, eller ens hunden, då de av en händelse, eller utav tillgivenhet, kom i min väg. Men min sjukdom växte med tiden - för vilken sjukdom är väl som Alkohol! - och omsider hade även Pluto, som nu började att bli gammal, och följaktligen något lättretlig - hade så även Pluto börjat att uppleva effekterna av mitt dåliga humör.
En kväll, då jag återvände hem, ytterst berusad, från ett av mina tillhåll i staden, inbillade jag mig att katten undvek min närvaro. Jag fångade honom; då, i sin förskräckelse över min våldsamhet, han tillfogade mig ett lätt sår uppå min hand med sina tänder. En demons ursinne kom genast över mig. Jag kände inte igen mig själv längre. Min ursprungliga själ verkade, på samma gång, att ha tagit sin flykt ifrån min kropp och en mer än fientligt illvillig, gin-närd, fick varje fiber av min kroppshydda att vibrera. Jag tog en pennkniv ur min västficka, fällde upp den, grep tag i det stackars odjuret om halsen, och stack avsiktligt ut ett av dess ögon ur sin håla! Jag rodnar, jag blir febrig, jag ryser, när jag nedskriver detta fördömliga illdåd.
Dåsom förnuftet återvände med morgonen - när jag hade sovit bort ångorna från kvällens utsvävningar - upplevde jag en stämning som var till hälften av skräck, till hälften av samvetskval, för det brott vilket jag hade varit skyldig till; men det var, på sin höjd, en svag och osäker känsla, och själen förblev orörd. Återigen kastade jag mig så in i omåttligheten, och dränkte snart i vin alla minnen utav dådet.
Under tiden återhämtade sig katten så sakteliga. Ögonhålan med det saknade ögat uppvisade, sannerligen, ett skrämmande utseende, men han verkade inte längre lida av någon smärta. Han gick omkring i huset som vanligt, men, som man kunde förvänta, flydde i extrem fasa vid min åsyn. Jag hade så pass mycket av mitt gamla hjärta kvar, för att först bli bedrövad av denna uppenbara motvilja från en varelse som en gång hade älskat mig så. Men denna känsla gav snart plats för irritation. Och sedan kom, som inför min slutliga och oåterkalleliga tillintetgörelse, en anda utav PERVERSITET. Denna anda tar filosofin ingen hänsyn till. Ändock är jag lika säker på att min själ lever, som jag är att perversiteten är en av de primitiva impulser som finns i människans sinne - en av de odelbara grundläggande förmågor, eller sentiment, vilka ger en direktion för Människans natur. Vem har inte, ett hundratal gånger, funnit sig själv begå en simpel eller dum handling, av ingen annan anledning än att han vet att han ej borde? Har vi då inte en perpetuell benägenhet, i strid mot vårt bästa omdöme, att bryta mot det som är Lagen, enbart för att vi vet att den är det? Denna anda utav perversitet, säger jag, kom till min slutliga tillintetgörelse. Det var denna ofattbara själens längtan att plåga sig själv - att utlova våld mot sin egen natur - ett orätt agerande blott för det orätta agerandets egen skull - vilket drev mig att framhärda och till sist tillfoga den skada som jag hade åsamkat det oförargliga odjuret. En morgon, med is i blod, smög jag en snara runt dess hals och hängde den i trädets stora gren; - hängde den med tårarna strömmande från mina ögon, och med det bittraste samvetskval i hjärtat; - hängde den för jag visste att den hade älskat mig, och därför att jag kände att den ej hade givit mig någon orsak till harm; - hängde den för jag visste att då jag gjorde det begick jag en synd - en dödssynd som skulle uti sådan hög grad äventyra min odödliga själ såsom att den placera - om något sådant vore möjligt - också bortom räckhåll för den oändliga nåden hos den Mest Nåderika och Mest Fruktansvärda Gud.
På natten av den dag som detta hemska dåd utfördes, uppväcktes jag ifrån sömnen av rop om eld. Min sängs förhängen var i flammor. Hela huset stod i lågor. Det var med mycken stor möda som min fru, en tjänare, och jag själv, lyckades undfly eldsvådan. Förödelsen var total. Hela mitt världsliga välstånd uppslukades, och jag hängav mig alltifrån denna tid åt misströstan.
Jag står ovan svagheten att söka etablera en sekvens utav orsak och verkan, mellan katastrofen och illdådet. Men jag skriver ned en kedja av fakta detaljerat - och önskar ej lämna ens ett tänkbart samband felaktigt. Den följande dagen efter branden, besökte jag ruinerna. Väggarna, med ett undantag, hade rasat in. Detta undantag fanns i en rumsvägg, ej så tjock, vilken stod någonstans i mitten av huset, och mot vilken sängens huvudgärd hade vilat. Murbruket hade här, i stor mån, motstått eldens agerande - ett faktum jag hänvisade till dess nyliga påläggning. Runt denna vägg samlades en tät folhop, och mången person syntes där undersöka en speciell del av den mycket minutiöst och med uppmärksamhetens iver. Ord såsom "märkligt!" "säreget!" och andra liknande uttryck, väckte min nyfikenhet. Jag närmade mig och såg, som om den var ingraverad uti basrelief uppå den vita ytan, skepnaden av en gigantisk katt. Intrycket gavs med en ackuratess som i sanning var enastående. Där fanns ett rep runt djurets hals.
Då jag först beskådade denna uppenbarelse - ty jag kunde knappast anse den som mindre - var både min förundran och min fasa extrem. Men slutligen inföll sig reflektionen till min hjälp. Katten, mindes jag, hade hängts i en trädgård angränsande till huset. Vid ropen om eld, hade denna trädgård genast fyllts utav folkmassan - och av någon vilken måste tvunget ha skurit ned djuret från trädet och slungat det, genom ett öppet fönster, in i min kammare. Detta hade antagligen utförts med syfte att väcka mig ifrån sömnen. Andra väggars inrasande hade pressat samman offret för min grymhet med massan av det nypålagda murbruket; detta kalk vilket, med flammorna, och kadavrets ammoniak, sedan hade åstadkommit porträttet som jag såg det.
Ehuru jag sålunda beredvilligt det begrep med förnuftet, om ej helt med mitt samvete, detta häpnadväckande faktum som nyss i detalj beskrivits, så misslyckades det inte det minsta med att göra ett djupt intryck på min föreställning. I månader kunde jag inte bli fri från kattens vålnad; och, under denna period, återkom det i min själ en slags halvhjärtad känslosamhet som verkade som, men icke var, samvetskval. Jag gick så långt som en saknad av det förlorade djuret, och att se mig omkring, ibland de simpla tillhåll vilka jag nu vanemässigt frekventerade, för ännu ett husdjur utav samma art, och utav någorlunda liknande utseende, med vilket jag kunde ersätta dess plats.
En kväll bäst som jag satt, halvomtöcknad, i en håla som var mer än illa beryktad, drogs plötsligt min uppmärksamhet till något svart objekt, med huvudet vilande i ro ovanpå ett av de oerhörda ekfaten med Gin, eller Rom, vilka utgjorde huvuddelen av möblemanget i rummet. Jag hade med stadig blick tittat högst upp på det här ekfatet under några minuter, och vad som nu överraskade mig var det faktum att jag inte förrän nu hade märkt tingesten däruppe. Jag närmade mig den, och rörde den med min hand. Det var en svart katt - en ytterst stor - till fullo lika stor som Pluto, och starkt påminnande om honom i alla avseenden utom ett. Pluto hade inte ett enda vitt hår på något ställe på kroppen; men den här katten hade en stor, om dock vag fläck av vitt, täckandes nästan hela bröstet. Då jag rörde vid honom, reste han sig med ens, högt spinnande, strök sig mot min hand, och syntes förtjust över min uppmärksamhet. Detta, var då, självaste den varelse som jag sökt efter. Jag erbjöd mig omedelbart att köpa den utav värdshusvärden; men denna person gjorde inga anspråk på den - visste ingenting om den - hade aldrig förr sett den.
Jag fortsatte att smeka den, och, när jag gjorde mig redo att gå hem, uppvisade djuret en benägenhet att följa med mig. Jag lät den göra så; emellanåt framåtböjd för att klappa den där jag fortskred. När den nådde huset gjorde den sig genast hemmastadd, och blev med ens en stor favorit hos min fru.
För min egen del, fann jag snart en motvilja inför den stigande inom mig. Detta var raka motsatsen till vad jag hade förväntat mig; men - jag vet inte hur eller varför den infann sig - dess uppenbara tillgivenhet för mig snarare äcklade och irriterade. Med långsamma steg, ökade dessa känslor utav äckel och irritation till en hatets bitterhet. Jag undvek varelsen; en viss känsla utav skam, och hågkomsten av mitt forna dåd av grymhet, förhindrade mig från att fysiskt misshandla den. För, under åtskilliga veckor, slog jag den ej, eller på annat sätt behandlade den våldsamt och illa; men gradvist - mycket gradvist - kom jag att se på den med obeskrivlig avsky, och tyst fly undan dess motbjudande närvaro, som från en pestens andedräkt.
Det som ökade, utan tvekan, detta mitt hat för besten, var upptäckten, morgonen efter jag hemkom med den, att, liksom Pluto, hade den också berövats ett av sina ögon. Denna omständighet, emellertid, gjorde den bara än mer älskvärd för min fru, som, som jag redan tidigare sagt, innehade, uti hög grad, denna mänskliga känsla vilken en gång hade varit mitt utmärkande karaktärsdrag, och källa till månget av mitt enklaste och renaste gottfinnande.
Med min olust inför denna katt, likväl, tycktes dess förkärlek för mig att öka. Den följde i mina fotsteg med en halsstarrighet vilket borde bli svårt att få läsaren att förstå. Närhelst jag satt, var den hopkrupen nedanför min stol, eller hoppade upp med ett språng på mina knän, och överhöljde mig med dess vämjeliga smekningar. Om jag steg upp för att gå brukade den komma emellan mina fötter och således närapå kullkasta mig, eller, fästandes sina långa och vassa klor i mina kläder, klättra, på detta sätt, upp till mitt bröst. Vid sådana tillfällen, även om jag längtade efter att förgöra den med ett enda slag, var jag ändock tillbakahållen från att så göra, delvis från ett minne utav mitt forna brott, men mestadels - låt mig detta direkt bekänna - från en absolut fasa inför denna best.
Denna bävan var inte direkt en bävan för den fysiska ondskan - och ändå skulle jag komma till korta hur jag annorledes skulle beskriva den. Jag är nästan skamsen att tillstå - ja, även uti denna förbrytarnas cell, är jag nästan skamsen att tillstå - att den skräck och den fasa med vilket detta djur besjälade mig, hade förhöjts utav en av de minsta chimärer som upptänkas kan. Min fru hade påkallat min uppmärksamhet, mer än en gång, om fläckens beskaffenhet med vitt hår, om vilken jag har berättat, och som utgjorde den synliga skillnaden allena mellan den märkliga besten och den som jag hade tagit av daga. Läsaren må erinra sig att denna fläck, om dock stor, ursprungligen hade varit ytterst odefinierbar; men, med långsamma steg - steg i det närmaste omärkliga, och vilka under en längre tid mitt Förnuft kämpade med att avvisa som inbillade - hade den, till sist, antagit en rigorös och klar kontur. Den framställde nu ett objekt som jag ryser att nämna - och för detta, framför allt, avskydde jag, och bävade för, och skulle ha gjort mig kvitt monstret hade jag tordats - det var nu, säger jag, bilden av en ohygglig - av en förskräcklig tingest - av en GALGE! - åh, sorgesamma och fasansfulla verktyg av Brott och Fasa - av Ångest och Död!
Och nu var jag i sanning förtvivlad bortom all förtvivlan uti själva Mänskligheten. Och ett odjur till best - vars broder jag föraktfullt hade tagit av daga - ett odjur till best att för mig utforma - för mig en människa, gestaltad uti bilden av den Högste Guden - så mycken olidlig bedrövelse! Ack! varken vid dagen eller om natten upplevde jag Vilans välsignelse längre! Under den förstnämnda lämnade mig varelsen inte en stund ensam; och, under den senare, började jag, varje timma, från drömmar av outsäglig fruktan, att finna den heta andedräkten ifrån tingesten uppå mitt ansikte, och dess väldiga vikt - en förkroppsligad Mardröm som jag ej hade kraft nog att skaka av - för evigt liggande uti mitt hjärta!
Under trycket utav plågor såsom dessa, dignade den svaga återstoden av godheten inom mig. Ondskefulla tankar blevo mina förtrogna allena - de mörkaste och de mest onda utav tankar. Lynnigheten i mitt sedvanliga temperament växte nu till rent hat mot allting och mot hela mänskligheten; emedan, från de plötsliga, frekventa, och ostyrbara utbrotten av en ilska till vilken jag nu blint hängav mig, min tålmodiga fru, ack! var den mest vana och mest överseende utav lidande.
En dag då hon mig åtföljde, vid något hushållsärende, in i källaren av den gamla byggnaden vilken vår fattigdom tvingade oss att bebo. Följde katten mig nedför den branta trappan, och, närapå fällande mig huvudstupa, förargade mig till vansinne. Upplyftande en yxa, och bortglömmande, uti min vrede, den barnsliga bävan vilken hitintills hade hindrat min hand, riktade jag ett slag emot djuret vilket, naturligtvis, hade visat sig vara omedelbart fatalt om det hade fallit såsom jag önskat. Men detta slag förhindrades av min frus hand. Eggad, utav ingripandet, till ett raseri bortom det demoniska, drog jag tillbaka min arm ifrån hennes grepp och begravde yxan i hennes hjärna. Hon föll ögonblickligen död ner, förutan jämmer.
Med detta hiskeliga mord utfört, förelade jag mig oförtövat, och med fullständigt övervägande, uppgiften att dölja kroppen. Jag visste att jag ej kunde flytta den ifrån huset, varken dagtid eller nattetid, utan att riskera att bli observerad utav grannarna. Mången plan kom för mitt sinne. Vid en tidpunkt tänkte jag på att hugga liket i minimala fragment, och förgöra dem medelst eld. Vid en annan, beslutade jag mig för att gräva en grav för det i källargolvet. Återigen, övervägde jag att kasta det i brunnen ute i trädgården - att packa ned det i en låda, som det vore varor, med de sedvanliga arrangemangen, och sålunda få en bärare att ta det ifrån huset. Slutligen så kom jag på vad jag ansåg vara en vida bättre utväg än någon av dessa. Jag bestämde mig för att mura in det i källaren - som munkarna vid medeltiden har beskrivits mura in sina offer.
För ett syfte som detta var källaren väl lämpad. Dess väggar var löst konstruerade, och hade på senare tid putsats överallt med ett grovt murbruk, vilket fuktigheten i dess atmosfär hade förhindrat att hårdna. För övrigt, fanns på en av väggarna en projektion, orsakad av en oäkta skorsten, eller eldstad, som hade murats igen, och gjorts att likna det röda i källaren. Jag tvivlade inte att jag med lätthet kunde flytta tegelstenarna i nuläget, föra in liket, och mura igen alltsammans som innan, så att intet öga kunde märka någonting misstänksamt. Och uti denna uträkning blev jag icke gäckad. Med hjälp av en kofot rubbade jag lätt på tegelstenarna, och, då jag försiktigt deponerat kroppen mot den inre väggen, stöttade jag den i denna positionen, medan, utan bekymmer, jag återlade hela strukturen som den tidigare stod. Då jag införskaffat murbruk, sand, och hår, med all möjlig försiktighet, förberedde jag så ett murbruk som ej kunde särskiljas från det gamla, och med detta gick jag mycket försiktigt över det nya murverket. När jag var färdig, kände jag mig nöjd att allt var rätt. Väggen uppvisade inte det minsta tecken på att ha rörts. Bråten på golvet upplockades med den mest minutiösa omsorg. Jag såg mig omkring i triumf, och sade till mig själv - "Här då, åtminstone, har inte mitt arbete varit förgäves."
Mitt nästa steg var att söka efter den best som hade förorsakat så mycken förtvivlan; för jag var, till sist, fast besluten att avliva den. Hade jag haft möjligheten att möta den, vid denna tidpunkt, fanns det ingen tvekan om dess öde; men det verkade som att det sluga djuret hade blivit bestört utav våldsamheten av min tidigare ilska, och underlät att visa sig under mitt nuvarande humör. Det är omöjligt att beskriva, eller att sig föreställa, den djupa, den lycksaliga känsla utav lättnad vilket frånvaron av den avskydda varelsen orsakade uti mitt bröst. Den visade sig inte under natten - och således under åtminstone en natt, sedan dess införande i huset, sov jag gott och stilla; ja, sov även med mordets börda uti min själ!
Den andra och den tredje dagen passerade, och ännu kom min plågoande ej. Än en gång andades jag som en fri man. Monstret hade, i sin skräck, flytt boningen för alltid! Jag skulle inte skåda den mer! Min lycka var överjordisk! Skuldkänslan över mitt mörka dåd upprörde mig blott litet. Några få förfrågningar hade gjorts, men dessa hade beredvilligt besvarats. Även en skallgång hade upprättats - men naturligtvis fanns där inget att hitta. Jag såg min framtida sällhet som tryggad.
Vid den fjärde dagen efter dråpet, kom en grupp från polisen, ytterst oväntat, in i huset, och påbörjade åter med att utföra rigorösa undersökningar utav boningsplatsen. Försäkrad, emellertid, utav mitt fördolda gömställes outgrundlighet, kände jag ingen som helst förlägenhet. Konstaplarna bad mig följa med dem under deras sökande. De lämnade varken skrymsle eller vrå outforskade. Slutligen, för tredje eller fjärde gången, gick de ned i källaren. Jag darrade ej i någon muskel. Mitt hjärta slog lugnt som dennes som oskyldigt slumrar. Jag gick nere i källaren från den ena änden till den andra. Jag lade mina armar i kors över mitt bröst, och strövade lätt fram och tillbaka. Polisen var grundligt nöjd och redo att avlägsna sig. Glädjen i mitt hjärta var alltför stor att hålla tillbaks. Jag brann av längtan att säga om blott ett enda ord, som triumferande, för att göra det fullt säkert om deras försäkran om min skuldlöshet.
"Gentlemän," sade jag till sist, dåsom gruppen steg uppför trappan, "Jag gläder mig åt att ha stillat era misstankar. Jag önskar att ni alla mår väl, och har en lite större hövlighet. Apropå det, gentlemän, detta - detta är ett ytterst välbyggt hus." [I den fanatiska längtan att säga någonting lättsamt, visste jag knappt vad jag yttrade alls.] - "Jag må säga ett förträffligt välbyggt hus. Dessa väggar - går ni, gentlemän? - dessa väggar är gediget sammansatta;" och här, genom ett rent vansinne utav övermod, slog jag hårt, med en käpp som jag höll i min hand, uppå själva den del av murverket bakom vilket liket av min älskade fru stod.
Men måtte Gud skydda och frälsa mig ifrån Ärkefiendens huggtänder! Knappt hade väl genljudandet utav mina utbasuneringar sjunkit in i tystnaden, innan jag besvarades utav en röst inifrån graven! - genom ett skrik, först dämpat och halvkvävt, som ett barns snyftningar, och ökade sedan hastigt till ett långt, högljutt, och oavbrutet skrik, ytterst abnormt och omänskligt - ett ylande - ett klagande tjut, till hälften av skräck och till hälften av triumf, ett sådant som kunde ha uppstigit enbart ifrån helvetet, förenat ifrån de fördömdas halsar i deras kval och demonerna som jublar uti fördömelsen.
Om mina egna tankar är det dårskap att förtälja. Svimmande, stapplade jag till den motstående väggen. För ett ögonblick förblev gruppen i trapporna orörlig, genom yttersta skräck och bävan. Uti det nästa, slet ett dussin kraftiga armar i väggen. Den föll i sin helhet. Liket, allaredan storligen förmultnat och fullt av fläckar med levrat blod, stod upprätt inför ögonen på åskådarna. Uppå dess huvud, medelst röd vidgad mun och ensamt öga utav eld, satt den hiskeliga best vars slughet hade förlett mig till mord, och vars anklagande röst hade överlämnat mig till bödelns galge. Jag hade murat in monstret i graven!
Edgar Allan Poe 1843
L Patrik WJ svensk version 13-22/04/11 Långfredag
![[Valid Atom 1.0]](valid-atom.png "Validate my Atom 1.0 feed")
Inlägg
