Håll med om skönheten i Stockholms holmars skyddande stränder vid havets kant

Det bästa var våningssängen med utsikt över havet med en tupp som
vindflöjel
det var som ett vykort
kusin med motorcykel
vi åkte med på motorvägen en kort bit och sedan tillbaka
grusvägar som gick vidare till andra stugor och herresäten man bara
läst om eller sett i någon gammal film med Loffe runt Stockholm
eller någon billig deckare som för en gångs skull filmat utanför den
skitiga staden
(det sämsta var det illaluktande puder som fanns på torrdasset
stinkande kemikalier)
Ute vid Djurgården eller den gamla naturen och den gamla landsbygden
vid havet i huvudstaden
med holmarna runt omkring
havet omgärdande alla ting
en gammal vaktpost mot fientliga skepp var en stenruin vi gick förbi
vid bron över det salta vattnet vid inloppet till Mörkö.
Som var mer än en gammal spökhistoria ur den för länge sedan nedlagda Stockholmstidningen
den var levande nutidshistoria
jag halkade på bryggan och fick ett ofrivilligt dopp som sedan blev
till ett frivilligt
(pappa tittade på, mamma likaså
efteråt sa dom: man lär sig så)
Det var så jag lärde mig att jag gillade havets gröna tång
som vi inte hade i vår vackra insjö
alla i släkten var där då, för en gångs skull, firande midsommar
så är ofta livet när det är som bäst, vi blir presenterad för
möjligheter vi kan gilla eller ogilla och välja efter behag
även sådant som vi inte visste om
här på vår plats på vår jord, i Sveriges djupa heliga skog
Havet är lycka på avstånd

Ännu ett intressant verk av eder ödmjuke LPWJ 22/7/8

Be well,
LordParzifal