Har man inga affärsförbindelser eller emotionella förbindelser
så behöver man inte träffas
Vänner väljer man och man kan även hjälpa vilken människa
som helst i nöd
Allt har sin tid och har det ej sin tid så har den tiden
kastats väck
Kan tillbakabringas i minnet enbart minns därför detta alltid,
minns det ni håller på med nu, innan och efteråt.
Innan släkten blir som en gammal ex-fru, något som det inte blev
någonting med.
I alla fall inte vad som sades då du var ung;
vid dagar vid havet och stilla sjöar, då natten var ljum.
LPWJ 1/7/8
Be well,
LordParzifal
![[Valid Atom 1.0]](valid-atom.png "Validate my Atom 1.0 feed")
Inlägg
3 kommentarer:
Bortkastad tid är också tid i en viss mening. Vi kan ju välja att betrakta tid som viktig och ransonera den eller att vara generös och bjuda på vår tid.
Om vår tid saknar mening för oss kanske den har mening för andra - förhoppningsvis. Om inte håller jag med dig, min käre Lord, då är den tiden "kastad väck".
Sköt om dig väl och njut av din tid. Den är ändlig,,,
Jag inser nu att det ser ut som jag vore boven i dramat.
Jag var alltid öppen för att åka å hälsa på släkt när det var aktuellt.
Allrahelst när de hade stuga vid Stockholms skärgård...
och även när de kom hit, men det blir lite svårt med åren när jag
alltid varit den som varit mest intresserad av natur, musik och böcker
medans de andra pratar om de tre sakerna man borde undvika: politik,
religion och sjukdomar. Så man hamnar bland tanterna, och nån enstaka gubbe, som pratar trädgård, alltid något.Och nöjen ser de i sport och öl.
Efter ett tag så är det inte lika trevligt som när man var liten även
om man ansträngt sig tycks det som man bara får skit tillbaks,
dessutom brukar de svischa förbi på dagtid medans jag alltid redan som
liten hållt kvällstid.Och de övernattar sällan en hel helg som då de var yngre...
Men LPWJ kommer alltid att vara en öppen människa, LordParzifal är nog för
alltid en introvert poet.
Vi har förresten inte vart ute å fiskat vid dalälvenställena och
sjöarna som din sjö påminner om sen den där fiskargubben jag nämnt
förut gick bort sent 90-tal.
Den riktige Parsifals gamla släkting kallades f ö The Fisher King i
Arturmytologin, så du ser jag är en djup, kryptiskt typ; har alltid
varit, om än humoristisk.
Men munterhet och glada dagar kan inte tvingas fram vilket var mitt
syfte med poemtexten.
Så sommar för mig är ett barndomsminne blott, med Gotlandsresor mm
men bor förvisso själv
vid en fin badstrand, fina solnedgångar så inget att klaga på där.
Och i andan om att glädja andra har jag skrivit en svenskauppsats!
(som var det enda ämne jag fått beröm i från ettan till jag hoppade
av deras system som 18-åring; är en äkta svensk autodidakt).
Be well,
LordParzifal
Jag har läst det här och begrundat, det var riktigt fint, jag tror att ibland finns helt enkelt gemenskapen inte kvar, vi förändras alla åt olika håll och jag känner igen det här med folk som gärna håller sig till att prata om sjukdomar, religion eller politik, för att inte tala om skvaller. Jag tappar alltid intresset då och känner mig som när jag var liten och bara väntade på att få gå ifrån bordet.
Jag har väl aldrig känt att jag har överdriven släktgemenskap, jo, med en del, men som sagt, en del känner jag ingen gemenskap med alls. Det får vara så. Jag vårdar de gemenskaper jag har och är glad för dem. Påtvingad gemenskap är ett gissel...
För övrigt, blev smått nostalgisk när jag såg Lundells omslag med Haväng, en av de vackraste platser jag vet.
Hm, blev lite långt det här.
Ha det gott.
Skicka en kommentar