The Christmas Fairy (Tomten)

H R I S T M A S * F A I R Y

*Viktor Rydbergs original följer efter min engelska version som översattes natten till julafton 1996.

~*~ The Christmas Fairy ~*~
*This is an old Christmas poem that is always
on our christmas-must bottles in the north like
the Santa on the CocaCola bottles with the first
verse on it and old wintry pictures of Santa.
Enjoy!
~*~
idwinternight's cold is hard,
the stars glimmer and shine.
All asleep in lonely farm
deep during the hour of midnight.
The Moon travels it's silent path,
the snow shines white upon fir, pine and heart,
the snow shines white upon our roofs.
Only the Christmas Fairy wakes from the woods.
~*~
Standing there in grey at the barn's door,
grey against the white drift,
looking, as many winters before,
up towards the moon's disc,
looking to the forest, where pine and fir
draws around the farm it's shadowy girdle,
brooding, alas it seems of no avail,
over a peculiar riddle held in veils.
~*~
Brings his hand through beard and hair,
shakes his head and hood - - -
>>no, that riddle is too much to bear,
no, it can not be understood>> - - -
Chases, as he usually do, shortly
like searching thoughts away,
goes to arrange and peddle,
goes to attain but not to meddle.
~*~
Goes to provision-shed and tool-shed,
tries all locks on the doors - - -
the cows dream at the moon's lightspread
summerdreams inside the stalls;
oblivious of harness and whip and rein
Horsie in the stable too has a dream:
the crib, he leans over,
is filled with scenting clover; - - -
~*~
Goes to the fence for lamb and sheep,
sees, how they are asleep therein;
goes to the hens, where the cock's afeet
proud on his highest pin;
Rex upon kennel's straw is well,
awakes and slightly wags his tail,
Rex knows his fairy friend,
and that he is his best hairy friend.
~*~
*Santa's little helper runs to turn the next page
*Santa HO HO HO's and continues...
~*~
The Fairy finally lurks to see
the beloved gentry,
a long while, found had he
they hold his endeavours in glory;
children's chamber he then tip-toe
to see the sweet little ones he approach,
no-one must of that ill regard:
that is his greatest reward.
~*~
So he has seen them, father and son,
clean through many lines
slumber as children; but where from
do they come down through the skies?
Soon generation succeed to generation there,
bloomed, aged, went - - - but where?
The Riddle, that can not be
understood, then came back to me!
~*~
The Fairy wanders to the barn's loft:
there he has his home and hold
high up on the hay-loft in it's fragrance so soft,
near by the nest of the swallow;
now, alas, the swallow's dwelling lies empty,
but in the spring with leaf and flower she's likely
to come again to fill the void,
by the dear mate followed.
~*~
Then she always has much to twitter
about plenty a souvenir from the travels,
nothing however about the riddle,
that stirs in the fairy's marbles.
Through an opening in the barn's wall, down
on the old man's beard the moon it shines,
the streak it glimmers upon his beard,
the fairy he broods and it puzzles his head.
~*~
Quiet lies the woods and the whole country round,
life out there is frozen,
from the far and the stream's fall, sounds
alone the low silent rushing.
The Fairy listens and, half dreaming,
thinks he then hears time's streaming,
wonders, whereto it shall go,
wonders, where the fountain may flow.
~*~
Midwinternight's cold is hard,
the stars glimmer and shine.
All asleep in lonely farm
good until the first morninglight.
The Moon lowers it's silent path,
the snow shines white upon fir, pine and heart,
the snow shines white upon our roofs.
Only the Christmas Fairy wakes from the woods.
~*~
~*~*Written by Viktor Rydberg 1881.~*~
~*~Rendered by Lord Parzifal at Christmas Holidays 1996.~*~



TOMTEN.

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

(Viktor Rydberg, 1914; urspr. 1881)

Projekt Runeberg: Tomten

Fler Vinterdikter:
Vinter Ouvertyr

Fler dikter översatta till svenska samt original på engelska:
Blinka Lilla Stjärna Där (Twinkle Twinkle Little Star)
Flämtande Ljussken (Breathless Light)
Sliten Mellan Två Hästar (Torn Between Two Horses)
Jag Söker Inspiration i Konsten (I am Seeking the Arts for Inspiration)
Små Vinterpoem (Winter Short Poems)
De Uråldriga Ekarna (The Ancient Oaks)
Smärta (Pain)
Oförnöjsamheten (Exasperation)
Välviljan (Benevolence)
Häxan (The Witch)
Den Orientaliska Eldstaden (Oriental Fireplace)
Halvmåne en Solig Dag (Halfmoon on a Sunny Day)

Bloggar om dikt, tomten, christmas fairy, jultomten, viktor rydberg, vinter, poesi, poetry, naturlyrik, naturmystik

Intressant som hur Tomten och alla nissar till alla husen hann

Be well,
LordParzifal